Båten av Nam Le (noveller)

Jag har läst två novellsamlingar i sommar, varav en av dem fanns med som ett mål på min lista i Novellutmaningen 2013: Båten av Nam Le. 

Båten är en samling med berättelser från hela världen skriven av Nam Lee, som lämnade Vietnam som båtflykting som 1-åring, sedemera uppväxt i Australien. Jag gillar Båten, jag gillar de globala berättelserna skrivna av en världsmedborgare. Sammantaget en riktigt stark novellsamling som berör mig starkt.

Den första novellen Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja innehåller väldigt mycket. Vad är temat egentligen? Skrivandet och skrivkrampen, etniska noveller/romaners vara och icke vara, att ta steget och göra det man vill i yrkeslivet, att vara andra generationens emigrant, den svåra relationen till fadern eller kanske egentligen faderns upplevelser under Vietnamkriget. Stark och imponerande! Och en novell som bildar en ram till resten av novellsamlingen.

Den andra novellen Cartagena läser jag med tillfredställelse då den utspelar sig i Colombia. Dock ej i Cartagena utan i Medellin. Otäck historia som gör en ledsen för de tillsynes förutbestämda ödet för så många som växer upp i våldsamma fattiga miljöer i tredje världen.

Den tredje novellen Möte med Elise är onekligen lite motbjudande att läsa med sin detaljerade beskrivning av någon form av tjocktarmscancer. Men jag slås av hur Nam Le åter lyckas förmedla flera livsöden / historier inom samma novell.

Halflead Bay är lång som en kort roman, ungdomsroman. Som i alla novellerna pågår flera saker samtidigt, där jag ser den sjuka modern som det centrala. 

Hiroshima är den kortaste novellen, vacker och skrämmande vid slutet av andra världskriget, uppe i bergen, från ett evakuerat barns horisont.

I Teheran har ordet är vi plötsligt i Iran och det är ett starkt möte med landet och några opppositionellas verklighet. Farligt. 

Båten är full av båtflyktingar från Vietnam som driver. Att dö av törst. Som i alla novellerna pågår flera parallella spår, olika tydliga. Båtflyktingar efter det kommunistiska maktövertagandet. Kanske griper mig novellen extra starkt då jag just innan läst ut Inget att avundas - Vardagsliv i Nordkorea.

- en novellvåg i bokbloggarhavet -

Bok läst under bloggsommarlovet.

Broderier av Marjani Satrapi

Min första serie i vinterns serieutmaning blev på välkänd mark, Marjane Satrapis Broderier. Jag har läst Persepolis förrut och i jämförelse är Broderier kort, snabbläst och begränsad. Men likväl klart intressant. Trots att jag läst Satrapi förrut, blir jag överraskad av öppenheten i samtalen kring tesamovaren .... Samtal om sex före, under och efter äktenskapet, att gifta sig och/eller varför, oskuld eller inte och så den där mödomshinnan som det ju faktiskt går att brodera ihop igen. Och hon gör det så avväpnande bra! Mer Satrapi kommer det att bli.

Allt utom regn av Lars Lerin

För några år sedan åkte konstnären Lars Lerin till Iran tillsammans med några författarkolleger. Den här boken handlar om den resan. Jag är väldigt förtjust i reseskildringar som den här, sådana där turistandet och monumenten kommer i andra hand. Lerin låter mig som läsare ta del av några av hans intryck, av människor och platser och även av resandets avigsidor: osäkerhet, väntan, värme, hunger, trötthet. Han iakttar också sig själv, bland annat det drogberoende han nyligen tagit sig ur. Här och där citerar han tidigare Mellanösternresenärer - Sven Hedin, Sven Delblanc, Willy Kyrklund. Jag blir sugen på att läsa fler reseskildringar. Jag blir sugen på att resa.

Lerin är en otroligt skicklig akvarellkonstnär och har gett ut en mängd böcker med bild och text. Bilderna i den här boken är ofta grafiskt enkla, inte insmickrande alls. Mycket svärta som möter ljus på Lerinskt sätt. Det är vackert och tillsammans skapar bilderna en seren och stark känsla som harmonierar med berättelsen om Iran, ett fascinerande land som ännu hålls i diktaturens grepp.

Vem dödade ayatolla Kanuni? av Naïri Nahapétian

Bokförlaget Sekwa, en ny trevlig uppstickare på den svenska bokmarknaden, ger ut franskspråkig litteratur. Här har de fått tag i en thriller som utspelar sig i Teheran. Narek, en ung fransk journalist med iranska föräldrar, reser till Iran för att bevaka 2005 års presidentval och råkar hamna i hetluften när en högt uppsatt person blir mördad. Samtidigt som man söker efter mordgåtans lösning närmar sig Narek svaret på en annan fråga: Hur och varför dog hans mor, som var en aktiv regimkritiker, egentligen?

Det här är en thriller/deckare där mordet och intrigen är tydligt underordnad det egentliga syftet, nämligen att beskriva ett samhälle. Nahapétian riktar sig till västerländska läsare och tycks vilja visa upp och förklara så mycket som möjligt, såsom nutidshistoria, politiska schatteringar, minoriteter, sedvänjor och andra företeelser, maten och språket, allt för att ge en så bred bild som möjligt av livet i den islamiska republiken. Det är spännande att få den här rundmålningen och stifta bekantskap med allt från muslimska feminister till de välbärgade kretsarna i norra Teheran. Samtidigt blir det lite splittrat och ibland är det knivigt att följa med i handlingen. Och intrigen är väl mindre trovärdig. Men om man är nyfiken på Iran och vill ha något hyfsat lättillgängligt har man ändå behållning av den här boken.

Mer från Iran

Jag blev fascinerad av boken Huset vid moskén (Kader Abdolah). Det började med att jag och min kör sjöng sånger från Iran i samband med den pågående demokratirörelsen där. Sångerna väckte en nyfikenhet på landet, och den här boken kom i min väg. Den handlar om en familj, eller om familjemedlemmarna i familjen som äger stadens moské. En broder är imam, medan den andra brodern är matthandlare i basaren som också tillhör huset. En fru är inbunden och underdånig, en annan fru är ledare för hushållet. En dotter gifts bort med en ung imam som visar sig tillhöra den revolutionära islamismen kring Ayatolla Khomeini. Kring detta uppstår oro, och när en annan familjemedlem ansluter sig till kommunisterna blir det ytterligare tumult kring moskén. En lågmäld bok som ger både personliga porträtt och en historieskrivning av ett skeende som vi glömt eller aldrig såg.

Tillsammans med "Kalla det vad fan du vill" och "kan du säga shibbolet?" (Marjaneh Bakhtiari), som beskriver dagens komplexa Teheran växer en ny bild av ett okänt land fram.

/Birgitta

Serier – återkomsten

Nu i dagarna har jag läst om Marjane Satrapis serieepos Persepolis i fyra delar. Och den var minst lika stark den här gången. Vilken underbar konstform serien är, när den är som bäst!

Det var för några år sedan som jag av någon anledning plockade med mig Persepolis från bibliotekets boksnurra, och det visade sig bli en vändpunkt i min dittills ganska kyliga relation till seriernas värld. (Om man undantar min barndoms läsning av Bamse, Kalle Anka och Finn och Fiffi.) Här fann jag en alldeles fascinerande självbiografisk berättelse om en uppväxt i 1980-talets Iran. Jag läste om revolutionen som slog fel, folks försök att anpassa sig och ändå göra uppror, vardagen mitt i det stora skeendet, och så människorna, fångade på kornet! Det var en berättelse där text och bild samverkade på ett sätt som träffade mig rakt i hjärtat.

Efter Persepolis – som så småningom också blev en animerad film – kunde jag närma mig serier med ett mer förväntansfullt sinne, och då upptäckte jag vilken otrolig utveckling serien genomgått sedan Kalle Ankas storhetstid. Jag insåg också att man inte måste älska vare sig Assar, Jan Berglin eller Larson för att kunna uppskatta serier. Det finns massor av olika seriegenrer som inte har mycket att göra med dagstidningarnas smarta små strippar: självbiografiska serier, historiska serier, serieromaner, fantasy, skräckserier och så vidare. Den senaste serien jag läste var Frances – två utkomna delar i en planerad trilogi av Joanna Hellgren. En vibrerande vackert tecknad berättelse om identitet, roller i en familj och rätten att välja sitt eget liv.