Den nakne ambassadören av Magnus Zaar

En thriller i biståndsmiljö. Naturligtvis och varför inte tidigare?

Magnus Zaar var medföljande under några år, då hans fru arbetade på ambassaden i Uganda. Det är också utifrån desa upplevelser han skapar landet Östkongo, ett litet fattigt korrupt klassiskt svenskt biståndsland, inklämt i den mörka afrikanska Djungeln mellan Kongo och Uganda. Boken ska vad jag förstått filmas och det kan bli riktigt intressant!

Jag tycker skildringen av UD/Sida/Ambassadmiljön är realistisk och det märks att Magnus Zaar upplevt denna värld inifrån. Detta är den riktigt stora behållningen för mig.

Själva handlingen, thrillern, känns däremot krystad och håller inte riktigt. Att det finns mycket oegentligheter att ösa ur, bl.a ur svenskt budgetstöd till korrupta länder betvivlar jag inte. Men skildringen är förenklad och minsta möjliga för att driva handlingen framåt. Ett mer utmanande och mer komplicerat fiffel och kanske mer verklighetstroget, skulle jag uppskattat mer... På de sista sidorna i Den Nakne Ambassadören drar det verkligen iväg och en cliffhanger skapas... Men det är ju en roman det här, ytterst lämplig för film!

Fast jag begriper inte varför Clara Fabre släpar med sin 2-åring på korttidsuppdrag till Östkongo. Det känns inte särskilt realistiskt. Tanken var till en början bara ett par dagar på utlandsuppdrag, men ändå, hon ska ju ditt för att jobba, inte leva eller ha semester. Inte tycks hon bekymra sig för att hitta lämplig barnpassning heller, kollegornas anställda finns dock lägligt tillhands, men jag tror inte riktigt på det.

Men trots att handlingen känns ytlig, så gör det inget! Jag tar boken för vad den är och jag tycker det är riktigt roligt att läsa en thriller i denna miljö. Clara Fabre är en hjältinna som skiljer på rätt och fel och kör sitt eget race. Jag ser fram emot hennes nästa utlandspostering. Och jag ser fram emot att se henne på film i Öskongo. Hoppas bara nu det blir bra vad gäller miljöer och skådisar.

Tematrio - Världsböcker

Så kommer då, med anledning av världsboksdagen, åter en tematrio från Lyrans noblesser som jag inte kan motstå; världsböcker.

Jag föredrar ofta nyare litteratur när jag reser sittande i soffan, varför det kanske blir ett något modernare urval här, jämfört med hur jag tror definitionen av världslitteratur och dess klassiker lyder.

När jag funderar på vilka riktigt bra utomeuropeiska böcker jag läst, så känner jag att jag vill ta chansen och lyfta fram tre böcker av tre indiska författare.

En lämplig ung man av Vikram Seth. En tegelsten som hängde med så länge att den kändes som en kompis. Boken skildrar den unga Lata i 50-talets Västbengal och hennes och hennes familjs sökande efter en lämplig ung man. Denna bok låg i topp i 15 år på listan med mina favoriter från Indien, men för ett par år sedan fick den nöja sig med att faktiskt dela förstaplatsen med;

The Hungry Tide av Amitav Gosh. Med denna bok blev Amitav Gosh en av mina absoluta favoritförfattare. Jag undrar varför ingen av hans böcker kommit i svensk i översättning. The Hungry Tide tar plats i Sunderban, Gangesdeltat sydöst om Calcutta. Det är en helt fantastisk bok med ett fantastiskt språk som balanserar Indiens ytterligheter på ett mästerligt sätt. Modernitet och tradition, stad och land, rikedom och fattigdom, naturvetenskap och mystik, etc. Allt samspelar ödesdigert och oundvikligt i detta drama. Boken utspelar sig i nutid precis som trean på min Indienlista;

Bittert arv av Kiran Desai. Detta är en roman som främst utspelar sig i Kalimpong, en gammal brittisk hillstation vid foten av Himalaya. Den unga Sai lever hos sin excentriske bittre morfar i ett stort förfallande hus. Det är fuktigt, dimmigt och regnperiod. Med de karaktärer vi följer får vi det globaliserade, politiska och traditionella Indien idag. Skickligt, vemodigt och underbart berättat.

Just kids av Patti Smith

Det här var en mycket intressant självbiografi av Patti Smith som jag varmt rekommenderar. Och det helt utan att Patti Smiths musik, författarskap eller konstnärsskap betytt något extra särskilt för mig. Det är tiden hon skildrar som är så fascinerande. Mytiska kretsar i New York på slutet av 60-talet och i början av 70-talet, en tid då Patti Smith och Robert Mapplethorpe var just kids. Patti Smith bjuder med mig och in mig till Chelsea Hotel, till New York och alla de legender hon möter.

Boken är en självbiografi från denna tid men även en biografi över konstnären, fotografen och Patti Smiths själsfrände, Robert Mapplethorpe. Det här är Pattis och Roberts historia. Och den är vackert skildrad, som poesi. Robert Mapplethorpe dog i AIDS 1989.
 
Två klipp, känns som ett måste i detta inlägg, där Patti Smith framförs sin (och Bruce Springsteens) kanske mest kända låt Because the Night, då och nu; 1979 - Patti strax efter den tid boken skildrar och 2006 - Patti strax före Just Kids skrivs.

101 Reykjavik av Hallgrimur Helgason

Jag tröttnar på den egotrippade omogne Hlynur redan efter ett par sidor. Jag ger inte upp boken, men jag måste erkänna att jag läser en hel del sidor väldigt slarvigt. Jag borde sett denna bok som film.

Det som slår mig är att det nog är en modern bok det här, dvs sättet att skriva och det den beskriver. Men det är liksom bara en lång monolog av Hlynurs tröttsamma tankar uppblandat med samtal. Mest på olika fester, krogar och nattklubbar i Reykjavik, eller i olika familjesammanhang. (Hlynur är 34 och bor hemma hos mamma.)

Likväl skrattar jag faktiskt högt flera gånger. Tyvärr alltför sällan.

Och det där moderna är väldigt relativt. Boken utspelar sig i mitten av 90-talet. Björktider. Det är snart 20 år sedan...

Sköra bestar av Tawni O'Dell

Det här är helt enkelt en mästerlig kombination av Country Noir och Feelgood av en av mina favoriter; Tawni O'Dell.

Sköra bestar utspelar sig, precis som alla Tawni O'Dells böcker i Pennsylvanias kolgruvedistrikt. I dessa fattiga bergsstrakter skildras människorna som blev kvar när jobben försvann, i det där andra USA. Om Country Noir har jag skrivit här och om Tawnie O'Dells bok Avvägar har jag skrivit här.

Kyle och Klint förlorar sin far i en bilolycka och eftersom modern stuckit till Arizona med lillasystern för några år sedan är de båda tonårspojkarna nu ensamma.

Klint är traktens stora baseballstjärna och att lämna skolan och laget nu, för att flytta till modern i Arizona, skulle förstöra hans chanser till ett bra collegestipendie. Kyle däremot har bra betyg i skolan och han oroar sig främst för sin äldre bror.

Pojkarna får så ett oväntat erbjudande från den mycket rika excentriske damen Candace Jack, faster till den man som äger kolgruvorna i trakten.

För 50 år sedan mötte Candace Jack sin stora kärlek, matadoren El Soltero, i Madrid. Tjuren, som blev hans öde, lever vidare på Miss Jacks vidsträckta ägor i form av sin sonson. I boken får vi tillbakablickar på Candys år med El Soltero, åren som präglade resten av hennes liv.

Candace Jack tar sig an pojkarna. Tilliten och vänskapen som växer fram mellan Kyle, Klint, Candace Jack och hennes anställde Luis är feelgood som bäst. Utan att vara smetigt eller förutsägbart och med bitar av trasighet, trashighet och trasslighet. Jag mår bra och njuter av läsningen.

Columbines kyss av Adriana Lisboa

Ännu en bok ur min latinamerikanska odysse som jag tycker mycket om. Detta var en annorlunda, oväntad och fascinerande roman, som anspelar på mycket som jag inte känner till. Inte kände jag till särskilt mycket om Pierrot, Columbine och Harlequin. Inte hade jag hört talas om Manuel Bandeiras heller, en av Brasiliens stora diktare:

I vågorna på stranden
i vågorna i havet
vill jag bli lycklig
vill jag gå under

Dikten finns uppsatt på Teresas kylskåpsdörr den eftermiddag hon som vanligt givit sig ner till stranden för att simma. Teresa kommer inte tillbaka. Dikten på kylskåpet gör att alla tror hon drunkat och tagit sitt liv. Teresa var en ung begåvad författarinna som alldeles nyligen slagit igenom. Hennes nästa romanprokjekt var en bok baserad på Manuel Bandeiras dikter. Efter hennes försvinnande blir hon hypad värre. Hennes pojkvän förstår inte vad som skett. Och tillsammans med honom i hans grubblande och sökande fortsätter boken.

Det är en bra bok. Förutom att den inte följer ett givet spår, så verkar det vara så trivsamma kvarter, nära havet, i Rio de Janeiros utkant som boken utspelar sig i. Långt från favelorna i Glädjens stad.

Den är kort och lättläst med väldigt stark närvaro. Det var en bok jag inte ville läsa för fort, eftersom jag ville smälta intrycken. Samtidigt är det en bok som kräver att jag koncentrerar mig och lever mig in i det som sker. Annars skulle dragningskraften minska. Fokus med eftertanke helt enkelt.

Boken är utgiven på förlaget Boca som har följande ambition:

Boca förlag erbjuder ung och nyskriven skönlitteratur från Latinamerika i svensk översättning. Vårt mål är att rucka på den förkrossande anglo-saxiska dominansen av översatt skönlitteratur på den svenska bokmarknaden, och att utgöra en motvikt till de stora förlagens räddhågsna val av amerikanska storsäljare.

Spännande!

Frostnätter av Arnaldur Indridason

Det var ett tag sen jag läste en av Indridasons isländska deckare. När jag läste den här kommer jag ihåg att de var ju riktigt trevliga. På det typiska vis som många av dagens icke hårdkokta deckare är.

Det mest givande för mig är trots allt samtidsskildringen av Island, som bildar en självklar bakgrundsmiljö i dessa deckare. Det isländska samhället och naturmiljöerna förklaras och fördjupas inte. De bara finns där. Som små glimtar in i en annan värld. Och jag gillar det. Jag känner hur vackert det är. Och hur litet Island är.

Friheten förde oss hit av Gunnar Ardelius

En beställd recension! Jag tipsade en kollega, som jag visste tillbringat några barndomsår i Liberia, om den här boken. Kollegan nöjde sig dock med inslaget i Babel. Han tyckte jag skulle läsa boken och recensera den åt honom istället. En utmaning svår att motstå för en bokbloggare. (Eller ärligt, ingen utmaning alls, jag hade ju ändå tänkt läsa boken).

En svensk familj flyttar till Liberia i Afrika för faderns jobb som personalchef på gruvbolaget, Lamco. Modern glider runt utan något att göra och utan att verka vilja ta för sig något att göra heller. Sonen Mårten, i gymnasieåldern, finner sig snabbt tillrätta, i princip inom ett par timmar. Mårten blir vän med den jämnårige Ormpojken, vars uppgift är att hålla trädgården fri från ormar.

Det är intressant att läsa denna skildring av svenskarna i Liberia på 60-talet och en välbehövlig skönlitterär vinkel på hela Lamco projektet. Om än det här sker genom en något dysfunktionell familj med stora problem redan hemma i Sverige. Det är dessutom en väldigt lättläst bok. Jag förundras över att jag kommit halvägs när jag fortfarande tycker mig befinna mig i inledningen.

Det jag har emot boken är att det hela liksom inte känns trovärdigt. Jag har svårt att tro att man blir så cynisk och uttråkad redan första veckan - vilket hela den här familjen blir - när man flyttat till ett nytt land, med en ny kultur. Särskilt då det är första gången de bor i Afrika. Mycket troligare är att första veckorna präglas av okunskap, nyfikenhet, förfäran och en överväldigande känsla av hur jobbigt allt är, innan man kommit till rätta och fått koll på hur det fungerar. Först när vardagen fallit på plats borde denna bok ha börjat.

Det kan tyckas petitesser, om man tänker att det är cynismen, rasismen och uttråkningen som Gunnar Ardelius vill förmedla. Och den beskrivningen, liksom beskrivningen av det konstgjort uppbyggda koloniala klassamhället, blir ju egentligen inte sämre av att det går lite för fort att komma dit.

Men det känns tråkigt att jag inte riktigt tror på det jag läser. Jag tror inte att sonen Mårten, efter att ha känt Ormpojken, i ca tre dagar helt apropå ingenting säger "tror du att du kan vara jutomte i år?" Vad är det för kommentar? Kommentaren stör mig genom hela det faktum att vänskapen dem emellan, utan någon egentlig trovärdig förklaring, utvecklas så svindlande fort.

Jag är kluven. Förmodligen är det en bok som skulle vunnit på om den varit längre. Om den känslomässiga utvecklingen fått fördjupats och förklarats. Samtidigt tycker jag om det sätt Gunnar Ardelius skriver på, avskalat med korta samtal.

Ett starkt solljus och bleka pastellfärger vilar över svenskkolonin, ett varmt fuktigt mörker över gruvkomplexet.

Dagar i Burma av George Orwell

Dagar i Burma utspelar sig i mitten av 20-talet. Burma tillhör då British India. Vid samma tid tjänade Orwell själv som militärpolis i landet och han upplevde det koloniala Indien genom ett av dess mest avskyvärda yrken.

Det är på något sätt befriande hur Orwell beskriver några av kolonialismens alla vedervärdiga sidor. Boksidorna fulkomligt dryper av rasism när det på klubben diskuteras om de inföddas eventuella framtida möjligheter att bli medlemmar. Det befriande är hur naket och rättframt Orwell uttrycker åsikterna, utan skrupler. För att i andra samtal, på andra platser i Kyuaktada i övre Burma, beskriva andra sidor av kolonialismen. Det är sparkar åt många håll i denna Orwells uppgörelse med sin tid i Burma och med imperialismen.

När Orwell skrev de andra två böckerna i Burmatrilogin var han profet. Djurfarmen och 1984 skrevs innan Burma ens fått sin självständighet från engelsmännen.

Vad händer i boken då? Det är ju trots allt förutom en uppgörelse med det brittiska imperiet också en roman. Huvudpersonen Flory är en gammal ungkarl, tjänsteman inom virkesindustrin i Burma, sedan 15 år tillbaka. Till skillnad från sina andra europeiska kollegor i Kyuaktada ser han skönheten i Burma och intresserar sig för landets kultur. Han är ensam och han längtar efter samtal, riktiga samtal om böcker och litteratur bland annat. Den enda vän han har som han kan föra riktiga samtal med är den indiske läkaren Veraswami. Men det är en vänskap som inte är självklar och som sticker i ögonen på de andra europeerna. När den unga fröken Elisabeth dyker upp, söker sig Flory till henne full av förhoppningar. Men Elisabeth är och förblir ett ämne till att bli en riktig burra memsahib. När Flory uttrycker sin ståndpunkt ”Men ni förstår, jag försöker - bara ibland, när jag törs det - att inte vara en pukka sahib” vidgar han, utan att han förstår det, gapet mellan dem.

Dagar i Burma är en mycket läsvärd och fortfarande aktuell bok. En naturlig fortsättning för mig i mitt utforskande av British Raj. Om biografin Kipling Sahib - India and the Making of Rudyard Kipling och ögonvittnesskildringen Plain Tales of the Raj har jag skrivit här.

Slutligen ett tips på en bok som bl.a utspelar sig i Burma under denna tid, eller snarare i tre generationer från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet. The Glass Palace, skriven av en av mina absoluta favoritförfattare Amitav Gosh.

För många hjältar av Laura Restrepo

Det känns bra att kunna klargöra det direkt: Jag tyckte mycket om den här boken. Det var en bok helt i min smak.

Ett relationsdrama där de miljöer och den historia som omger dramat bildar en naturlig bakgrund. Dramat är i centrum, dramat är boken, men jag får en liten bit av Argentinas historia och en liten bit av Latinaamerika idag med mig när jag läser.

Laura Restrepo skriver om en son som söker efter sin far. Detta sker i det moderna Latinamerika idag. Hon skriver också om en kärlekshistoria, Mateos mor och far, Colombianska Lorenza och Argentinska Rámon, båda aktivister i partiet. Detta sker under Argentinas allra värsta period av försvinnande. Hon skriver dessutom om den mörka episoden, det stora sveket och den fruktansvärda brytningen mellan Mateos föräldrar. Detta sker när Mateo är ett litet barn, i knarkmaffians Bogota och i skidorten Bariloche i Patagonien...

Lorenza och Mateo och deras relation, är väldigt tydliga för mig som läsare. Rámon förblir otydlig; en attraktiv ung man Lorenza en gång i tiden förälskar sig i och en främmande man i nutid. Men det känns naturligt att han är otydlig, då han också är en okänd far som Mateo söker.

De tre spåren löper parallellt genom boken, och jag som vanligtvis inte är överförtjust när handlingen hoppar fram och tillbaka i olika tider, märker det knappt, för det sker så naturligt. Ofta i samtal mellan Mateo och hans mor eller i samtal mellan Lorenza och en argentinsk vännina.

Sen är det slutet som jag helt och fullt omfamnar. Så skickligt och fulländat. Så skriver man ett riktigt slut!

Biståndstrion...

... blev jag mest sugen på att läsa i veckans Vi Läser. Alla tre, av samma skäl och av olika skäl...

Jakob Ejersbo - Liberty (Tanzania)
Gunnar Ardelius - Friheten förde oss hit (Liberia)
Helena Thorfinn - Innan floden tar oss (Bangladesh)

Fyra dagar, fyra nätter av Morgan Matson

Fyra dagar, fyra nätter är ännu en sådan där skön ungdomsfeelgood, med Sarah Dessen i spetsen, som jag fått upp ögonen för på sistone. Mycket, eller kanske bara, tack vare andra bokbloggars hyllningar av böcker i genren.

Det här är en klassisk flicka-möter-pojke-och-ung-kärlek-skildring. Men i fyra dagar, fyra nätter utlovades jag något mer, en road trip genom USA, från Californien till Conneticut. Den kombinationen var oemotståndlig för mig. Mina förväntningar infriades med råge.

Mangon som sprängdes av Mohammed Hanif

I Mangon som sprängdes får vi följa den unge pakistanske officeraren Ali Shigri fram till flygplanskraschen 1988, där landets president omkommer. Kraschen har inträffat i verkligenheten och omständigheterna kring den är oklara. Utifrån detta hittar Mohammed Hanif sin historia.

Mangon som sprängdes är stundtals en riktigt rolig bok. Det är lite Jan Guillou över hur maktens män beskrivs. Överlag är det fascinerande att en hel bok mest full av pakistanska militärer, och en och annan amerikansk diplomat, kan vara så humoristiskt. Det är det jag framförallt tar med mig från denna bok.

Isländsk litterär odyssé

Parallellt med min latinamerikanska litterära odyssé startar jag nu en isländsk litterär odyssé. Inför och under utlandsresor älskar jag att läsa, helst romaner från, och/eller som utspelar sig i, det land jag ska resa till. Fakta och biografier är också bra, men då ska de ha det där lilla extra, vara högaktuella eller stå för en ny vinkel eller sanning om landet/personen. Upprabblade fakta finns i guideböckerna.

Jag har läst ett par av deckarna av Arnaldur Indridason och någon mer ska det nog bli...

Följande litteraturlista användes inför och under en litterär temaresa till Island för snart 10 år sedan.

Äldre litteratur:
Gunnlaug Ormtungas saga
Egil Skallagrimssons saga
Njals saga
Völuspa, Havamal, Kvädet om Thym, Det korta kvädet om Gudrun, Höfudlausn, Sonatorrek

Modern litteratur:
Vigdis Grimsdottir - Flickan i skogen
Einar Mar Gudmundsson - Universums änglar
Halldor Laxness - Islands klocka
Thor Vilhjalmsson - Gråmossan glöder

Facklitteratur:
Peter Hallberg - Den isländska sagan
Jöran Mjöberg -Eldens källa - diktens ö
Jöran Mjöberg - Kvinnoöden i vikingatid.

Jag konstaterar att Egil Skallagrimson Saga jag redan läst. Vidare konstaterar jag att som oftast är det nya, aktuella, bra romaner jag föredrar inför resor. Även om Snorre var en läsupplevelse jag varmt rekommenderar! Och om någonstans, så är det väl på Island som de äldre sagorna har sin alltid aktuella plats.

Snabbt hittar jag i bokbloggosfären två inlägg att utforska: Böcker, Böcker, Böcker TEMA Isländsk litteratur och Dantes bibliotek Sammanfattning Nordisk läsutmaning Island.

Men var ska jag börja, framförallt hur ska jag prioritera, jag har ju så många andra böcker jag också vill läsa den närmsta tiden. Bokläsarens dilemma.

Hugo Cabret och Hungerspelstrilogin

Två av dagens filmrecensioner i DN får mig att reflektera enligt nedan, samt har fått mig att ställa mig i kö till ytterligare två böcker på biblioteket...

Hugo Cabret
Dags för en omläsning av denna fantastiska bilderbok som min medbloggare en gång tipsade mig om. En bilderbok i samma genre som Shaun Tans böcker i den mening att de är bilderböcker för barn men lika mycket för vuxna.

Det stör mig att i DNs recension omnämns boken bara i förbifarten. Boken är förmodligen genom sitt upplägg och fina bildspråk stor inspiration till filmen, inte bara som historia.

Filmen vill jag se. Men jag måste helt enkelt läsa om boken före. Och denna gång tillsammans med barnen.






Hungerspelstrilogin

Har velat läsa trilogin rätt länge nu, men det har alltid varit kö på biblioteket på den. Tids nog minskar väl kön har jag tänkt. Men i och med den hype som verkar omge filmen, så inser jag att kön inte kommer att minska.

Även denna film vill jag se. Men jag tänker definitivt läsa böckerna först.

Drottning av Amerika av Nuria Amat

Då och då finner jag de där böckerna som gör att all annan läsning känns som en transportsträcka, den där långa vindlande sökande vägen efter Boken. Det var ett tag sen sist, men nu har jag just avslutat en sådan bok. Nuria Amats Drottning av Amerika är en mycket stark bok. Att en bok ska falla på helt rätt plats hos mig handlar förstås även om timingen. Rätt bok vid rätt tid i livet. Jag sökte efter böcker om och från Colombia. Och jag fann inte bara en sådan bok utan en riktigt riktigt bra dessutom.

Drottning av Amerika är en vacker, stark, ödesmättad bok som verkligen talade till mig. Wilson och Rat sitter i en bungalow i djungeln vid Stillhavskusten, älskande. Den åldrande colombianska författaren och den unga spanska aspirerande.

Men boken handlar om mer, om det sargade Colombia. Boken gavs ut 2002. I Colombia har mycket förändrats de senaste tio-tjugo åren. Bogotá har tex förvandlats från kanske världens farligaste stad till en normalfarlig latinamerikansk storstad. Men under den tid som boken skildrar, rasade den för civilbefolkningen uppslitande konflikten mellan FARC-gerillan, paramilitären och armén för fullt. Våld, fattigdom, narkotikahandel, ovisshet, rädsla och död är ständigt närvarande. Wilson och Rat tar sin tillflykt till den lilla byn vid havet hos Wilsons släktingar.

Nuria Amats språk är fantastiskt. Det är inte lättläst på det sätt jag brukar tycka om. Men det bara flyter på. Berättelsen och drivet löper parallellt med det vackra poetiska språket. Berättande ibland, som strofer i en dikt ibland, inåtvänt funderande och filosofiskt ibland. Litterära samtal och latinamerikanska drömmar.

Nuria Amat är en prisbelönt, katalansk författarinna som valt att skriva på spanska, ej katalan, för att nå ut till de nära 400 miljoner spansktalande i världen.

Jag läser det mesta på tips på det ena eller andra sättet, men Drottning av Amerika fann jag genom en sökning på Colombia i bibliotekskatalogen. Boken fick hämtas upp från magasinet. Det känns lite sorgligt att tänka att denna bok snart bärs ner i en mörk källare igen. Eller också är det just där den ska begravas, tillsammans med allt det onda som varit i Colombias historia.

Ödebygdsminnen av Tomas Ljung

För någon månad sedan gjorde Mimmimarie ett inlägg om boken Gården på Fjället av Lars-Erik Hallberg. Inlägget fick mig att minnas den fantastiska boken Ödebygdsminnen - Berättelsen om människorna Nord i marken av Tomas Ljung som jag läste för för några år sedan. Ett stycke svensk historia. Mimmimarie fick tipset i kommentaren till sitt inlägg, men jag insåg då att den här boken är värd ett eget inlägg.

Boken skildrar de nybyggare som befolkade fjällbygderna i norra Dalarna från mitten av 1800-talet och med successiv avfolkning fram till mitten av 1900-talet. Inflyttningen skedde främst norrifrån, från Härjedalen och Hälsingland. Tiden sammanfaller med de stora emigrantperioderna i Sveriges historia. Vi var helt enkelt för många svenskar och ny mark behövdes. Men denna trakt var inte den lättaste att leva i, inte som småbrukare. Det fanns skäl att den inte befolkats tidigare. Jakt och fiske var ett nödvändigt komplement för överlevnad och fjällkorna mycket viktiga. Tomas Ljung funderar mycket kring potatisen. Hade potatisen klarat sig, så hade livet inte varit lika slitsamt. Men det var helt enkelt för kallt och för kargt för nybyggarlivet i dessa trakter. Ändå kämpade de på i flera generationer.

Tomas Ljung lotsar oss varsamt genom när, var, hur och av vad människorna levde. Det är fascinerande och lärorikt men det som starkast griper mig som läsare är naturligtvis de enskilda människoödena. Vi får följa människorna på ett 10-tal fjällgårdar i flera generationer. Ett axplock;

Dottern som ska tjäna som piga en period på en större gård nere i Särna. Hon tar en tjock skiva ost och en tunn skiva bröd. I hennes hem finns ost i överflöd medan bröd är något man äter med andakt. Så fel det kan bli. I Särna är det förstås tvärtom.

Modern som en kall midvinterdag tvingas lämna sin dotter ensam och nerbäddad med alla tjocka filtar huset äger, för att skida till närmsta gård mil bort. Det som aldrig får ske har skett. Elden har slocknat och utan eld och värme...Dottern var mörkrädd livet ut.

Nybyggaren som dämde sjöar och byggde uthus med outtröttlig energi. Och som fick se allt falla samman under svärsonens tid på gården.

Idag finns några få av de gamla fjällgårdarna kvar. Som fritidshus. De flesta av fjällgårdarna i väglöst land har rivits eller förfallit. Här och där i fjällbygden står dock en gammal lada kvar, minnen från en svunnen, slitsam, tid.

Livet liknande det i fjällbygderna i norra Dalarna levdes förmodligen längs hela fjällkedjan under denna period. Bernard Nordhs böcker skildrar detta liv i romanform. I Ödebygdsminnen - Berättelsen om människorna Nord i marken är det på riktigt.

Detta är ett inlägg om en bok som inte går att få tag i längre. Boken är slutsåld på Länsstyrelsen i Dalarna. Trots stor efterfrågan avsåg, sist jag hörde mig för, inte Länsstyreslen i Dalarna att skicka boken till nytryck. Men man kan ju alltid hoppas. Jag gjorde dock en sökning på vilka bibliotek man kan hitta boken på. I stora drag, kommunbiblioteken i Dalarna, kommunbiblioteken i Norrlands inlandstäder samt något av biblioteken i alla de större universitetsstäderna.

Kwela Jamela

På frågan vad jag skulle låna på bilioteket, en gång när jag skulle dit, var svaret. "Låna något bra, låna en Kwela Jamela."

Vi gillar Kwela Jamela. En pigg, glad, busig, liten Sydafrikansk tjej som alltid råkar ut för något. Men det slutar naturligtvis bra ändå. Kwela Jamela lever i en liten storfamilj med mamma, mormor och alla grannar.

Själv reflekterar jag över det befriande i att det finns en så glad och varm bilderbok som skildrar en liten medelklasstjejs vardagsäventyr i dagens moderna urbana Sydafrika. Afrika är inte bara fattigdom och landsbygd. Afrika är så mycket mer.

En annan bok av Niki Daly som vi fastnat för är Peters Pusskalas. Till denna bok skrattas det mycket och högt. Att värja sig från tanters pussar tillhör alla barns självklara rätt!

Mer om Niki Daly, Kwela Jamela och Peter kan ni läsa i en DN-recension här.

De imperfekta av Tom Rachman

Om jag ska sammanfatta den här boken med ett ord så blir det faktiskt tråkig. Inget särskilt gott betyg således. Åter förvånar det mig att en "succé" inte är bättre eller åtminstone intressantare. Åter råkar det vara en bok i min bokklubb som förvånar mig på detta vis. Några särskilda förväntningar hade jag inte på boken, eftersom jag aldrig hört talas om den innan den valdes i bokklubben. Men den lät ju intressant, trots allt, när jag läste på baksidan. Jag undrar om den blivit en succé för att den utspelar sig på en tidning; journalister som läser den, känner igen sig, gillar den, skriver positivt om den?

Boken är en roman men består egentligen av ett antal kortare berättelser, noveller om ett antal -imperfekta- människor som arbetar på engelskspråkig tidning i Rom. Kanske hade det blivit bättre om man fått fördjupa sig i någon eller några av karaktärerna, dvs om boken varit en roman istället. Några karaktärer känner jag trots allt starkare för och skulle gärna vilja veta mer om, tex Arthur Gopal som skriver dödsrunor och Craig Menzies med sin vänstrande fru. Men nu lämnar man ju karaktärerna just som det börjar bli intressant och givande.

Måste dock tillägga att boken tar sig lite mot slutet, när alla karaktärerna på någotvis ändå bildar en helhet och berättelserna på så vis bildar något som mer liknar en roman. Men lite beklagligt att behöva ha tråkigt på vägen dit.

Om systerskap

Till mina systrar

Gudarna ska veta att systerskap inte är något oproblematiskt.
Solidaritet mellan dem som befinner sig långt ner i hierarkin är ingen självklarhet.
När man inte har en självklar plats i världen känner man sig lätt hotad av andra som tycks aspirera på samma plats.
Hur många kvinnor har inte ägnat massor av kraft åt att jämföra sig med andra kvinnor, istället för att kämpa mot det verkliga hotet, den förtryckande strukturen?

Tänk om vi oftare kunde se förbi det som skiljer oss åt.
Tänk om vi kunde lära oss att lägga all konkurrens åt sidan.
Tänk om vi kunde samla all vår kraft
och vinscha upp det där stenblocket som ligger på botten av världsordningen:
"Män är människor. Kvinnor är kvinnor.”
Och istället lägga dit en vacker liten sten:

Människor är människor.

Inlägget är en del av en bloggstafett för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen där följande bloggare deltar:

enligt O, Marias stickning och läsning , Böcker x 3, Hanneles Bokparadis , Nina Ruthström, Sofies Bokblogg , Mind the Book, I mitt sinne, Andra intryck, Ord och inga visor, Boktjuven, Mimmimariesböcker, What you readin?,  Pantalaimone, Matildas Läshörna, Peter Andersson, *malins bokblogg*, A room of my own, Madeleines bokhörna, thecuriouscaseofthebooks,  Erica - en dröm i rosa,   Tvärtemot, ...och dagarna går, Fix Me Up,  TinaO  , Calle Brunell, Bokodyssé,  Med näsan i en bok, alice bröms, Beroende av böcker,  Den var bra, Olika sidor, Dantes Bibliotek, Lyrans Noblesser, Livet mellan två evigheter,  Den läsande kaninen, Breakfast Bookclub, Lottens bokblogg,  Kill your darlings, Sandra Gustafsson,  Desirée Fredlund,  ...and then there was Beatrix, Lingonhjärta, Gunillas Blogg, Stänk och flikar, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Saris blogg, Böcker emellan