Saharasyndromet av Christian Unge

Jag har ju egentligen slutat med recensionsex. Men när Christian Unge frågar om jag vill läsa och skriva om hans tredje bok om läkaren Martin Roeykens är det självklart att göra ett undantag. Självklart eftersom jag uppskattat hans två tidigare böcker och jag gillar verkligen att läsa böcker med en handling som kretsar kring livet och arbetet i en bistånds- eller hjälporganisation. Och för att jag tycker Läkare utan gränsers arbete är så viktigt.

I Saharasyndromet blir fem hjälparbetare från Läkare utan Gränser, däribland Martin Roeykens, kidnappade av terrorister från sin arbetsplats på ett fältsjukhus i Sierra Leone. Ebolaepidemin rasar som värst i Västafrika. Terroristerna är skoningslösa. Jeeparna med kulsprutor och gisslan åker med hög hastighet rakt norrut. Destination Algeriet. Fuktig djungel. Torr öken. Svettigt. Smutsigt. Klåda. Skräck. Blod.

Hemma i Stockholm finns samtidigt Martins hustru Nadine och deras gemensamma dotter Sasha. Hemma i Stockholm finns även Martins dotter Bella som blir familjens kontakt med SÄPO, UD och Läkare Utan gränser.

Jag konstaterar ganska direkt att Saharasyndromet helt klart i mitt tycke är Christian Unges bästa bok hittills. Det är lite mer stuns i den här boken och kidnappningshistorien gör det självklart spännande från första början. Temat är dessutom tyvärr alltför aktuellt.

Greppet att Martin Roykens förpassats till en biroll, svårt sjuk utan att kunna bidra men likväl vara viktig för handlingen, uppskattar jag. Boken växlar istället mellan två unga, intressanta, kvinnliga huvudrollskaraktärer; Den unga läkaren Mette som kidnappats tillsammans med Martin och på hemmaplan - Martins dotter - journalisten Bella.

Var det här den avslutande delen i en trilogi eller finns det hopp om mer? Boken slutar förvisso när dramat slutar ... men ... hur gick det sen? Om inte Martin Roeykens får vara med i en bok till, så kanske någon annan får? Och får Läkare utan gränser hänga med på ett hörn så läser jag glatt vidare...

Läs gärna min intervju med Christian Unge här som jag gjorde i samband med att jag skrev om Kongospår.

Blå stjärnan av Jan Guillo

Ännu en del i Jan Guillos 1900-talsserie är läst. Jag har onekligen svårt att hålla mig ifrån den här serien. Och det utan att jag uppskattar den särskilt mycket. Men det är god underhållning. Lite spännande. Och så vidare.

Anders Sparrmans resa av Per Wästberg

Anders Sparrmans resa - en biografisk roman är en bok jag läst i väldigt länge, då och då. Och det hara varit rakt igenom vilsamt och trivsamt.

Störst njutning av denna läsning har jag under den långa resan med James Cook samt under tiden i Kapprovinsen.

Ur askan av Leigh Bardugo

Jag tyckte om del ett i denna Grisha-serie. Tvåan började gå lite på tomgång och trean fortsätter definitivt på tomgång. Det är för mycket folk och för mycket upprepningar och jag engageras inte.

Kanske är det så att en del böcker helt enkelt inte ska dras ut till trilogier.

Ett folk utan land av Melina Marchetta

Den här ungdomsfantasyn av Melina Marchetta gillade jag riktigt mycket. Det var ett tag sen. Jag har blivit lite blasé av att ha läst kanske lite för mycket ungdomsfantasy (och ungdomsdystopi) de senaste åren. Men något gör att jag grips och tar till mig denna. Varför. Jag vet faktiskt inte. Kanske det annorlunda fantasygreppet med flyktingströmmarna och det ovissa, oklara med och mellan de två huvudkaraktärerna. De två fristående fortsättande delarna kommer säkerligen översättas. Melina Marchetta rider väl fortfarande på Jellicoe Road succen i Sverige. (En bok som däremot inte tilltalade mig).

Fällan av Michael Conelly

Det var åratal sen jag läste en deckare av Michael Conelly. Fällan lockade när den dök upp framför mig för här dyker de upp allihop. Harry Bosch, Terry McCaleb, Rachel Welling och Poeten. T o m den där journalisten omnämns som var en av huvudpersonerna i Poeten. Jag gillar alltid när personer från olika böcker möts. I övrigt en ganska ordinär seriemördardeckare. Los Angeles, Las Vegas och Mojaveöknen.