Om Unni och Armod som flyr Norge i början av seklet för Sverige och landar i ett ödetorp i Hälsingland. Om barnen, åren däremellan fram till Kåras och Brickens kvävande kök i samma stuga på 70-talet.
Jag har läst alltför många eländesskildringar om Fattigsverige. Med klassperspektiv på historiska svenska romanerna så följer eländesskildringar som denna. Orättvisor, förtyck, utsatthet. Den här är varken bättre eller sämre.
Unnis och Armods kärlek är fin och lyser starkt. Det är nytt för mig i denna sorts skildring. Men kärleken är tyvärr ganska snabbt överstökad i berättelsen.
Jag blev aldrig överraskad, ej heller av slutklämmen. Årets bok. Jag tänker att alla andra inte läst alla de där böckerna om orättvisor, förtryck och utsatthet som jag gjort och därmed blir boken folkbildande.