I det sista regnet av Janesh Vaidya

För mig är det här en bok med tre berättelser eller kanske snarare tre beskrivningar. Det tre berättelserna/beskrivningarna vävs in i varandra och tillsammans bildar de en annorlunda roman.

En berättelse/beskrivning handlar om Kerala och särskilt Kerala under regnperioden. Det är frodiga, leriga, gröna miljöbeskrivningar av den indiska landsbygden i Keralas "backwaters". Fukten, ljuden och dofterna är mycket levande beskrivna. Jag sugs in i allt det gröna. Därtill kommer lite stentempel, gudabilder och uråldriga föremål som är inbakade i grönskan. Jag njuter av denna läsning och det är miljöbeskrivningarna av "God's own country" som ger mig störst behållning i den här boken.

Nästa berättelse är bokens själva handling som för mig tycks vara av underordnad betydelse. För författaren och förmodligen för många läsare. En man kommer hem till sin barndomsby från långa resor i världen utanför. Personer, platser och känslor från barndomen finns kvar och återupplevs. Tidens förändringar ger nya möten med välbekanta familjemedlemmar och vänner. En laddad stämning för huvudpersonen och hela byn byggs upp inför det sista regnet.

Den tredje berättelsen/beskrivningen är all den ayurvediska visdom, som sida upp och sida ner, bakas in så fort möjlighet ges. Framförallt genom farmoderns ständigt kloka insikter och ord till den lilla pojken.

Det här är inte riktigt en bok för mig. Det händer för lite och det blir för mycket av de visa ord som predikas på läsaren. Huvudsyftet med boken tycks vara att förmedla denna visdom. Om det är det man vill ha ut av sin läsning kan jag tänka mig att det är en riktigt bra bok. Då tror jag boken ska läsas långsamt med tid för eftertanke. Men för mig blir det för mycket och lite långrandigt. En roman är en sak, en ayurvedisk visdomsbok en annan.