Ankomsten och andra berättelser av Shaun Tan

Jag blir mer och mer förtjust i bildberättande i bokform, som serieromaner, bilderböcker med ett allålderstilltal och olika blandformer däremellan. Böcker som överskrider ordets förmåga att förmedla ett innehåll, och där bilderna inte utgör illustrationer som finns där för att lätta upp texten, utan som själva bär betydelse.

Shaun Tan är ett bra exempel. En superskicklig konstnär och berättare som bland annat gjort den fantastiska boken Ankomsten. Det är en berättelse helt utan ord. Vilken berättelse, och vilka bilder! Man ryser, förskräcks och gläds med mannen som tvingas fly och kommer till ett främmande land för att söka arbete, i väntan på att hans fru och barn ska kunna komma efter. Som läsare upplever jag verkligen hans förvirring och utsatthet, och längtan. Den här boken säger nog mer om flyktingskap och exil än tusen rapporter från Migrationsverket.

Nyligen kom också på svenska bilderboken Det röda trädet - något så ovanligt som en bilderbok om depression. Definitivt ingen pedagogisk faktabok, men en mycket vacker bok i klassiskt bilderboksformat, med stora bilder och lite text, som nog kan få både vuxna och barn att förstå hur det kan kännas att vara deprimerad - och att komma upp igen.

En annan bok av Shaun Tan är Tales from outer suburbia. Enkla men lysande korta noveller om människor och märkliga ting som inträffar i omgivningarna (en miljö som gissningsvis lånat sina drag från Tans hemstad Perth i Australien). Här är det mer text, men bilderna hör definitivt till. Tyvärr är boken inte översatt, åtminstone inte ännu.

Jag vet inte hur det är för andra läsare, men för mig är stämningen ganska avgörande i en bok. I bästa fall träffar den mitt läsarhjärta och får boken att stanna kvar hos mig långt efter att jag glömt allt om handlingen. Just så är det med Shaun Tans böcker.

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon

En läsvärd, trevlig feelgood bok som rekommenderas att läsa i november under en filt i soffan. Vilket jag just gjort. Kanske rekommenderas den lite extra till "hundmänniskor" som gillar feelgoodböcker, eftersom de förstår lite mer om de olika hundraserna som förekommer. Att vara hundmänniska samt vilken sorts hundmänniska, är centrala teman i boken.

Rachel, 39, som precis innan boken börjar, blivit utan bostad, jobb & pojkvän i London, ärver sin mosters hundpensionat någonstans på den engelska landsbygden. Så är ansatsen och därefter flyter det på och ingen borde kunna bli besviken av att läsa den här boken. För då läser man inte den här sortens böcker överhuvudtaget! Det händer lite olika saker och en massa hundar är inblandade.

Det slår mig att allt fler chicklit och feelgoodböcker har 40- huvudrollsinnehavare. Såg tex nyligen att Jane Greene gett ut en bok vid namn 39-årskrisen... Men det är förstås inte konstigt. Genren tog fart för 10 år sen och då vara alla 30-. Nu är många av författarinnorna och läsarna 10 år äldre... Jag undrar hur det är om 5 år. För 45 måste vara en obekväm ålder att skriva om. Då är det ju definitivt förbi att kunna hitta sin första stora kärlek och dessutom skaffa det efterlängtade barnet med denne. Men det går säkert att få till någon bra variant på temat!

Stenens väktare av David Eddings

Ska jag ge upp det här med Fantasy? Första delen i Sagan om Belgarion imponerade inte. Från flera olika hade jag hört att den här skulle vara bra och ha något mer. Men ack nej. Jag får nog sälla mig till min medbloggare som lät mig förstå att det här var dussinfantasy det med.

Vad är det jag inte gillar? Framförallt är det för många folkslag och för mycket folk. Och alla folkslagen och allt folk verkar inte tillföra berättelsen något. Framförallt den stora mängden birollskaraktärer besvärar mig, med att jag måste hålla reda på dem. Och jag orkar inte. Vilket gör berättelsen ännu mer platt och utan innehåll. När den stora massan birollskaraktärer dök upp, var jag redan irriterad över alla folkslagen och länderna, som inte berättelsen lyckades väcka till liv för mig.

Jag ger inte riktigt boken en chans. Kanske är det meningen att alla folkslag och alla karaktärer kommer till sin rätt i bok 7 av 11 (eller vad det nu handlar om i denna serie). Men då har jag gett upp sen länge, eftersom jag ger upp Sagan om Belgarion nu.

Men nej, jag ger inte upp Fantasy. Jag kommer fortsätter leta efter bra böcker i sagovärldar. Några av mina bästa lässtunder har jag haft i olika sagovärldar genom Sagan om ringen, Övärlden och Klanen Otori. Och så har jag böcker kvar på listan här.

Tam Tiggarpojken av Jo Salmson

Nu har vi läst ut den. Serien om Tam Tiggarpojken, hans vänner Indre och Chaia och så draken Sky förstås. De har hängt med som högläsningsböcker ett bra tag nu. Sex böcker totalt och att låna nästa var hela tiden självklart. På frågan om böckerna var bra, svarade min medläsare med saknad i rösten " Jag vill att vi ska läsa mer. Vad som händer sen". Ett gott betyg.

Jättebra böcker, som högläsning och som första läsa-själv-böcker. Vackra, dramatiska, lite läskiga bilder på nästan varje sida. Och ett bra driv mellan kapitlen, med små cliffhangers nästan hela tiden...

I första boken möter vi Tam, då en fattig föräldralös tiggarpojke, med ett fåtal vänner. Mötet med Tam ger upphov till många viktiga frågor att reda ut kring det här med att vara fattig.

Så upptäcker Tam att han kan tanketala med draken Sky. Det är då hans värld förändras och det är då vi förstår att hans öde är något annat än den fattige tiggarpojkens.

Vi får hoppas att Jo Salmsons andra fantasyböcker är lika bra...? Men dem sparar vi tills min medläsare tragglar sig igenom texten själv. Det är inte alltför långt dit.

Övertalning av Jane Austen

Det var allt lite vemodigt att läsa ut den här boken. Detta då det var den sista Jane Austen jag hade kvar. Övertalning var också den sista romanen Jane Austen skrev och den gavs tillsammans med Northanger Abbey ut postumt. Eftersom jag nu läst eller sett alla sex av Jane Austens romaner så kan jag inte låta bli att försöka lista dem, bäst först. 1 Stolthet och fördom 2 Övertalning 3 Förnuft och känsla, Mansfield Park & Emma 6 Northanger Abbey.  Det var svårt. Inser att jag också påverkas av BBC's filmatiseringar av romanerna. En annan författare jag i detta sammanhang måste nämna och tipsa om, för den som gillar Jane Austens böcker, är Elisabeth Gaskell. Jag tyckte väldigt bra om Hustrur och döttrar. Cranford och North and South har jag än så länge bara sett i BBC's filmatiseringar. Cranford är trevlig, North and South stark. Jag är osäker på vilka av hennes böcker som översatts. Fler tips genren, böcker med samma flyt i språket som Jane Austen och Elisabeth Gaskell, är jag tacksam för.

En andra smekmånad av Joanna Trollope

Joanna Trollopes En andra smekmånad var en bok jag kom att läsa av en slump. Den ramlade liksom över mig mig och jag kan inte riktigt säga vad som lockade.

Jag förknippar Joanna Trollope med familjeliv och medelålders engelsk medelklass. Så ock i denna bok. Det sista av tre barn flyttar hemifrån. Och modern Edie har svårt att hantera detta. Fadern Russell ser däremot fram emot en andra smekmånad. Men ganska snart fylls åter det bohemiska hemmet med stora barn igen. Av olika anledningar behöver och kräver barnen att få flytta hem igen - åtminstone ett litet tag tills allt ordnat sig.

Det som slår mig är att barnens liv i sig lika gärna skulle kunnat skildrats i tre egna böcker och då som tre av alla de otaliga chicklitböckerna om att vara 30- i London; relationer, jobb, pub, kläder, pengar, bostad, skaffa barn etc. Men i den här boken ges ett mer städat perspektiv på hela det livet, inte så dråpligt och skruvat som det ofta blir i chicklitböckerna. Och i centrum står Edie.

Oemotståndligt mörker: Sara Stridsberg och Thomas Bernhard

Vad kan passa bättre än några riktigt dystra och krävande romaner så här i oktober-november? Nej, just det. Och därför har jag precis avslutat två böcker som passar in på den beskrivningen. Darling River av Sara Stridsberg, och Skogshuggning av den österrikiske författaren Thomas Bernhard.

Den förstnämnda är Sara Stridsbergs tredje roman och den var nominerad till Augustpriset förra året. Vi läste den som premiärbok i min nya bokcirkel och sannerligen, det blev en hel del diskussion. Hur ska man läsa den här boken? Vad handlar den om egentligen? Och framför allt, varför? Det är svårt att se några ljuspunkter i denna mörka virvel av trasighet och mäns maktanspråk över kvinnor. Det vill säga, ljuspunkten är språket, med sin lyriskt skarpa gestaltning av innehållet, och genom det skapas trots allt ett driv som gör att man fortsätter läsa. Fascinationen vinner över det stundtals rejäla obehaget.

Skogshuggning är den första och hittills enda bok av Thomas Bernhard som jag läst. Det lär vara ungefär samma stuk på allt som skrivits av denne författare med litterär kultstatus. Sida upp och sida ner, utan styckeindelning, mal författaren på och öser ur sig förakt för det österrikiska kulturetablissemanget: en mer än lovligt sur monolog med galet många upprepningar. Säkert oläsligt enligt många. Och dystert, som sagt – men för den skull inte utan humor! Åtminstone inte om man som jag har en dragning till sådana här bittra personer och skrattar gott åt deras utgjutelser. För övrigt lär Bernhard vara en av Bodil Malmstens favoritförfattare.