Kongospår av Christian Unge

I dagarna kommer Christian Unges uppföljare till Turkanarapporten ut; Kongospår. Jag tyckte riktigt bra om Turkanarapporten och hade därför givetvis förhoppningar på Kongospår. Och förhoppningarna infriades till största del.

Den skicklige kirurgen Martin Roeykens möter en döende belgisk man på ett skift på akuten. Mannen känner igen Martins efternamn. Han har en gång arbetat med Martins farfar i Kongo. Mannen har något att berätta om Martins familjs förflutna och Martin har alltid saknat pusselbiten Afrika i sin historia.

Jag tycker överlag att Kongospår är en mer driven berättelse än Turkanarapporten. I Kongospår är det i princip action från första sidan. Martin blir utsatt och jagad tidigt i handlingen.  Det är en riktigt spännande thriller, där den bångstyrige Martin går sin egen väg lite för mycket och lite för länge och därmed utsätter inte bara sig själv utan även sin familj och dem han möter för livsfara...

Läkare utan gränser har även i Kongospår en viktig roll, även om Martin i denna bok inte är ute på uppdrag så är organisationen viktig och en del i hans identitet. Och han kan i sin jakt på sanningen nyttja sina kontakter både i Burundi och Bryssel.

Men det jag saknar, eftersom jag är svag för Bist lit romanerna, är ofrånkomligt mer närvaro av Afrika i Kongospår. Jag hade hoppats på att en något större del av den nutida handlingen skulle utspela sig i Kongo. En grön svettig veckovistelse i Burundi får vi. Och vi får Afrika genom historiska koloniala spår, Kongopår, från gamla belgiska och svenska synder.

Och till den som inte läst Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad uppmanar jag härmed till läsning. Martins farfars fars Kongo. Grymt om kolonialismens kanske allra värsta plundring och folkmord. Ett mörkt kapitel i mänsklighetens historia.

En tredje del om Martin är på gång och vad jag skrev om Turkanarapporten går att läsa här.

Författaren Christian Unge är själv läkare och har jobbat för Läkare utan gränser. Läs min författarintervju med Christian här. 10 kronor för varje sålt exemplar av Kongospår går till Läkare utan gränser.  Läs mer om Läkare utan gränser på organisationens hemsida här. Läs om hur du blir månadsgivare här. Läs mitt inlägg om Läkare utan gränser här.

Boken är ett recensions ex från författaren.

Författarintervju med Christian Unge

I höst ger Christian Unge ut sin andra bok om läkaren Martin Roykens. Inlägg om Kongospår kommer imorgon. Martin Roykens är till och från engagerad i Läkare utan gränser. Så även författaren Christian Unge. Och det engagemanget gjorde mig nyfiken.

Första boken om Martin och Nadine, Turkanarapporten, gav du ut helt på egen hand och skänkte allt överskott till Läkare utan gränser. Det hela var mycket tidskrävande förstod jag. Hur har du gått tillväga denna gång?

Även Kongosospår ger jag ut på eget förlag. Det var enormt arbetskrävande med Turkanarapporten men gick så pass bra (21,000 ex hittills sålda) att jag bestämde mig för att göra detsamma med Kongospår. Det finns trots allt fördelar att ge ut själv; total frihet:) jämfört med att ge ut på etablerade förlag. Men, som sagt, enormt mycket jobb.

Du har själv arbetat för Läkare utan gränser. I vilka länder har du varit verksam och vilken roll eller uppgift hade du i dina uppdrag?

Jag har jobbat som läkare i Burundi och Belgiska Kongo (DRC). Det var enormt spännande och utvecklande, på många sätt. Jag jobbade som läkare, väldigt "hands-on" dvs med alla delar: kirurgi, medicin, gynekologi (kejsarsnitt) och barn. Men, som alltid när man åker ut med Läkare Utan Gränser (MSF) så har man även en chefsroll över lokalanställda. Sen åkte jag fram och tillbaka till Kenya (Kibera) i 5 år då jag gjorde min avhandling om HIV i ett slumområde. Flera av studierna gjorde jag på MSF-s klinik.

Kongospår utspelar sig i Kongo och Burundi. Vilken relation har du till just dessa länder?

Som sagt, jag har arbetat och bott i båda länderna under flera månader.

Just nu rasar flera humana katastrofer i vår omvärld där Läkare utan gränser är engagerade. Kommer du i framtiden själv att ge dig ut igen?

Lustigt att du frågar nu. Jag har längtat ut i fält under många år, men fått 3 barn och inte kunnat åka. Men just nu med Ebola känner jag ett ännu större tryck, från mig själv och omvärlden, att åka till Västafrika. Vi får se om det blir nu, eller senare. Troligen kommer jag åka igen, i något sammanhang. 

Och vad gäller den avslutande delen i trilogin som jag förstått kommer såsmåningom finns det något att avslöja för dina läsare... tex till vilket land eller region beger sig Martin denna gång?

Temat är klart men jag håller på det:) Gjort oerhört mycket research senaste halvåret. Det jag kan säga att den kommer utspela sig i Algeriet, Västafrika, Gaza och Södermalm.

Läs mer om Läkare utan gränser på organisationens hemsida här. Läs om hur du blir månadsgivare här. Läs mitt inlägg om Läkare utan gränser här.

Pioner av Isabella Varricchio

Jag kan konstaterar ganska snabbt att Pioner av Isabella Varricchio inte är min bok. Men jag har svårt att sätta fingret på varför. Kanske för att jag aldrig blir tillräckligt intresserad av de båda unga kvinnorna Helena och Diana. Och då bryr jag mig inte om hur det går för dem eller hur maktspelet dem emellan utvecklas. Annars brukar jag fascineras av just dylika relationer. Relationer som övergår i någon form av maktspel.  Men det är även annat som medför att boken inte blir min bok.

På det hela taget är Pioner ett ganska kort, lättläst och tätt relationsdrama med mycket under ytan som jag tror kräver inlevelse av läsaren för att bli riktigt bra.

Grekland som är bokens scen och kulisser är tämligen oviktigt för handlingen. Diana och Helena kunde varit nära var som helst på resa.

Mitt grekiska tema fortsätter några veckor till.

Eleanor & Park av Rainbow Rowell

Eleanor & Park är typiskt en sån där bok som jag noterat det skrivits mycket positivt om på en massa bokbloggar och sen plockat på mig i farten när jag fått syn på den på biblioteket. Helt ok ungdomsbok. Men jag konstaterar att jag egentligen just nu kanske borde prioriterat annat i min läsning.

Eleanor är ny i stan och hon är fel på alla sätt. Park är udda, omedvetet cool och går sin egen väg. De hamnar bredvid varandra på skolbussen och finner varandra till en början genom ett gemensamt intresse för musik och serietidningar. Ung kärlek som inte är sockersöt.

Jag gillar hela 80-talsgrejen i boken. Bra skildrade är också Eleanors white trash familj och Parks irländsk-koreanska.

Jag förstår dessutom att många verkligen gillar Eleanor & Park.

Längtans ö av Victoria Hislop

Längtans ö av Victoria Hislop var inte vad jag väntade mig. Den var bättre.

Längtans ö handlar inte särskilt mycket om Alexis som baksidan antyder. Alexis som åker till Grekland med sin pojkvän och väl där vill Alexix söka sin mors kretenska rötter. Istället handlar boken främst om Alexis mormor och gammelmoster samt mormorsmor. Dvs fyra generationer grekiska kvinnor på Kreta.

I havet utanför byn Plaka på Kreta ligger Spinalonga som var Kretas spetälsekoloni under första halvan av 1900-talet. Alexis mormorsmor levde och dog där och Alexis får under samtal med sin gammelmosters väninna veta vad som  hänt  Alexis släkt, både på Spinalonga och på Kreta.

Mer grekiskt i mitt grekiska hösttema innebar denna bok.

Läkare utan gränser

I höst kommer Christian Unge ut med sin uppföljare till Turkanarapporten - Kongospår. Christian Unges huvudperson och hjälte är läkaren Martin Roykens som periodvis arbetar för Läkare utan Gränser.

Allt överskott från Turkanarapporten går till Läkare utan gränser liksom 10 kronor per bok från Kongospår.

Själv är jag och har jag varit månadsgivare MSF i många år. Om jag byter lite personliga pronomen i texten på Läkare utan gränsers hemsida innebär det...

...att jag är en grundpelare för Läkare utan gränsers arbete. Varje månad gör jag något livsviktigt genom att se till att Läkare utan gränser har beredskap att snabbt rycka ut när katastrofer och kriser inträffar. 

Det är bra. Läs om hur du blir månadsgivare här. Om behovet av dig som givare just nu skriver Läkare utan gränser så här:

När flera katastrofer inträffar samtidigt kan det vara svårt för våra givare att veta hur man bäst hjälper. Samtidigt som ebola sprider sig alltmer okontrollerat i Västafrika, rapporterar vår personal om extrema grymheter i Irak och Syrien. Detta medan befolkningen i Gaza lider fortsatt brist på sjukvård. Dessa kriser får stor uppmärksamhet i media. Men i det tysta pågår dessutom humanitära kriser i bland annat Centralafrikanska republiken och Sydsudan. Att kriserna inträffar samtidigt har skapat ett dramatiskt ökat behov av hjälp från våra givare.

Om Turkanarapporten skrev jag så här. Inlägg om Kongospår kommer nästa vecka.

Släppa taget av Kate Cann

Släppa taget Kate Cann av är en ungdomsbok som utspelar sig i ett somrigt Grekland. De tre vännerna Kelly, Jade och Sarah får bo i Jades mosters hus en sommar för att bara njuta av Semestergrekland.

Kelly har det trassligt med pojkvännen Mike. Mike har sedan länge planerat en camping / äventyrssemester i Europa i campingbuss med ett gäng killkompisar. Planen är att killgänget ska dyka upp hos tjejerna i det fantastiska lilla huset. Och det gör de, men det trasslar ändå.

Det är mycket Sommargrekland i den här boken. Njutbart. Härligt. Frihet. Dessutom tycker jag att spelet och förhållandet mellan framförallt de tre tonårstjejerna är väldigt bra beskrivet. Det gör att jag helt klart gillar den här boken.

Släppa taget är ännu en del i mitt grekiska tema denna höst.

Bröllopsnatten av Sophie Kinsella

Bröllopsnatten av Sophie Kinsella blev den första av böckerna jag läst på mitt grekiska tema i höst. Inte särskilt grekiskt, men de befinner sig åtminstone på en grekisk ö under en del av handlingen.
 
I Bröllopsnatten vill Lottie så gärna gifta sig att när hennes pojkvän Richard inte friar när hon tror han tänkt göra det så gör hon desperat slut, träffar sin tonårsförälskelse Ben och gifter sig med honom när han friar. Det hela går alldeles för fort och nyskilda storasyster Fliss gör allt för att rädda sin syster från olycka och hindra Lottie i tid. Hon far efter Lottie till Grekland dit bröllopsresan går.

Bröllopsnatten är en typiskt Kinsella chic lit. Ej den bästa, ej den sämsta. Bäst och roligast är som vanligt de rappa och dråpliga dialogerna. I denna bok fnissar jag åt Fliss och Bens best man/kollega/vän Lorcan.

No och jag av Delphine de Vigan

No och jag av Delphine de Vigan är min andra bok som utspelar sig i Paris i min Tre på Tre utmaning.

Jag tyckte mycket om No och jag. I all sin enkelhet innehåller den så mycket. Och mycket Paris dessutom.

Lou är en överintilligent 13-årig flicka som flyttats upp två årskurser. Hon är bäst och minst i klassen. När hon ska hålla föredrag inför klassen väljer hon slumpmässigt att göra det om hemlöshet. Hon väljer att intervjua en hemlös 18-årig flicka No som hon träffat på järnvägsstationen. No och Lou finner varandra men det är samtidigt ett mycket komplicerat vänskapsförhållande på mycket olika vilkor. Lou bestämmer sig för att försöka rädda No.

Rekommenderas.

Den sista fristaden av Tracy Chevalier

I Den sista fristaden följer vi den unga Honor i 1850-talets Amerika. Honor följer med sin syster Grace till Amerika från England. Grace ska gifta sig men hon dör innan hon når fram till sin blivande make. Honor befinner sig i ett främmande land utan någon att ty sig till men tas ändå om hand av Grace tilltänkte makes familj. Honor, hennes familj och vänner är alla kväkare.

Honors Ohio är en delstat där folk är i rörelse. Människor flyttar västerut. Slavar flyr norrut. Allt är i Honors ögon annorlunda, nybyggt och flyktigt.

Jag tycker om boken och det är nog den av de böcker jag läst av Tracy Chevalier som jag tycker bäst om. Att möta Nybyggaramerika genom Honors engelska ögon är klart intressant liksom att få slaveriet och slaveriets fyktingar genom Honors kväkarögon.

Lättläst, stillsamt och dramatiskt.

Flickan på kyrkogården av Maria Gustavsdotter

Flickan på Kyrkogården av Maria Gustavsdotter utspelar sig i Uddevalla i början av 1800-talet. I centrum står Aurora Ekblad som lever med sin mosters familj. Hennes mor är psykisk sjuk och vårdas i mosterns familj. Fadern är sjökapten. Auroras ställning i familjen är lite oklar. Men hennes roll desto klarare. Hon ska vara den tacksamma och ofta förkläde till sin vackra och charmiga kusin Cordelia.

Aurora är kvicktänkt och nyfiken och vill något mer än det stilla livet i salongerna och på promenaderna. Och tänka tvingas hon när hon en dag är den som finner en död fattig ung flicka på stadens kyrkogård. Hon blir inblandad, blir ett viktigt vittne och delaktig i utredningen

Boken upptäckte jag då det tycktes mig som att det skrevs om Maria Gustavsdotter på en massa bokbloggar och då om hennes  nya roman Ulrikas bok i serien Prästdöttrarna. Eftersom Ulrikas bok var utlånad på biblan fick det bli något annat av samma författare. Och det var ju bra för jag gillde Flickan på kyrkogården.  Det är en stilla pusseldeckare och livet de lever i Uddevalla är ett svenskt Jane Austen liv.  En fortsättning finns: Flickan med pappersblommorna.

Från Indus till Hindukush av Sigrid Kahle

Tidigare i år gick Sigrid Kahle bort. Ett långt och rikt liv levde hon som hon delat med sig av till oss andra i sina sjävbiografiska böcker: Jag valde mitt liv och Att vilja sitt öde: trots allt. Den tredje delen hann aldrig bli färdigskriven. Den fattas mig.

Under sommaren har jag för att få mer av Sigrid Kahle läst hennes reseskildring från Pakistan och Afghanistan: Från Indus till Hindukush. Och jag säger bara det. Vilket äventyr. Med den bilen. Det var ingen vanlig turistresa John och Sigrid Kahle gjorde 1953 i en bil som med nöd och näppe höll ihop. Boken är skriven på samma lätta vis som Sigrid Kahles självbiografiska böcker. Korta stycken eller kapitel där fakta och personliga reflektioner varvas.

Sorgligt  är det allt när Från Indus till Hindukush är utläst för nu har jag läst det som finns utgivet av denna sorts texter av Sigrid Kahle.

Sigrid Kahle i SvD