Jag börjar läsa en aning förstrött men när jag avslutar är jag mycket fängslad. Av hur Kjell Westö fångat tidsandan, det finska borgerskapet, de vita, de röda, det splittrade samhället och av berättelsens smygande accelererande dramatik. Hur klarade vårt grannland av att gå vidare efter sitt inbördeskrig egentligen. Parallellt tornar hoten i Europa upp sig. Det är 1938. Lugnet före. Hägring 38 griper tag. Mycket skickligt, jag imponeras och jag har upptäckt ett nytt författarskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar