Även om jag verkligen sett fram emot att läsa Ta hand om min mor så hade jag faktiskt inga särskilda förväntningar. Märkligt kanske. Men min längtan efter att läsa något från Sydkorea som slagit internationellt var det som framförallt fått mig att vilja läsa boken. Böcker från små länder som översätts och som når långt utanför hemlandet fascinerar mig. (Vilket också är anledningen till att jag är för Gangnam Style...) Det är en väldigt lång resa och det krävs mycket för att tränga sig in bland alla de svenska deckarna i vår handel och i vår media. Dessutom utspelar sig boken i nutidens Sydkorea. Nutidsskildringar i romanform från olika hörn i världen inser jag alltmer är ett genomgående tema eller kanske en av de röda trådarna i min läsning.
Jag blir varken besviken eller överväldigad. Det är en bra bok och en sorglig bok. Tragiskt men ändå inte så förvånande, att det är som det är inom familjen. Generationer. Stad och landsbygd. Tradition och Utveckling. Skuld och Ånger.
Den åldrande modern försvinner plöstligt en dag på Seouls tunnelbanestation. Barnen och maken tvingas förutom att söka henne och rannsaka sig själva, reflektera kring vem hon egentligen är. Kände de sin mor och sin hustru egentligen. Vem hade någonsin frågat henne om hon tyckte det var roligt att laga mat. Om hon trivdes i köket. Modern och faderns barndom är riktigt fattiga, det är åren precis efter andra världskriget och Korakriget antyds då nordkoreanska soldaterhotfullt nämns. Även de först åren och barnens tidiga år är fattiga. Men Sydkorea går en snabb utveckling till mötes. Alla barnen får gå i skolan och alla syskonen får bättre och framgångsrika liv som stadsbor i Seoul. Kvar hemma i byn är modern. Och fadern. Endast ett telefonsamtal eller en kort resa bort. Men avståndet växer för varje år.
I mitt möte med Sydkorea fascineras jag över att det här är ännu en variant av Östasien. Så som länderna i Sydostasien är så mycket Sydostasien men ändå med sina helt egna karaktärer. Kina och framförallt Japan känner jag i sammanhanget främst genom film och litteratur och det är till andra skildringar från dessa länder jag associerar när jag läser Ta hand om min mor. Sydkorea är en variant Östasien. Inte Japan. Inte Kina. Korea. Jag fasar för vad jag kommer att möta när jag såsmåningom läser Ingenting att avundas. Det som inte borde vara en variant av Östasien.
Inom mitt Projekt Korea har jag varit tvungen att läsa på. Jag har faktiskt aldrig reflekterat över att landets delning har sin grund i andra världskrigets upplösning. Ett slags Öst- och Västtyskland. Att Korea var en japansk koloni från slutet av 1800-talet till andra världskrigets slut har dessutom gått mig förbi.
