Niceville av Kathryn Stockett

Den här boken har jag velat läsa ett tag. Det har dock har varit kö på den på biblioteket. Jag vill alltid hellre försöka att låna än köpa böcker. Men nu valde min bokklubb denna bok, så då fick jag allt ta och köpa den i pocket... Två på topplistan på Pocketshop konstaterade jag då.

Och jag förstår att den ligger tvåa. Den är lättläst, trevlig och allvarlig på samma gång. Läsaren förflyttas till 60-talets Missisppi. Det är svårt att förstå att 60-talets amerikanska söder skiljer sig så lite från 80-talets Sydafrika.

Boken handlar om Skeeter, Aibileen och Minny. Den unga vita överklassflickan Skeeters ambitioner som journalist får henne att i hemlighet skriva en bok om livet som svart hembiträde i den lilla staden Jackson i Missisippi. Hon lyckas få de svarta lite äldre kvinnorna Aibileen och Minny att hjälpa till med boken. Ingens liv blir detsamma efteråt.

Törst av Richelle Mead

Törst är del ett i Vampire Acadamy serien som jag fick tips om i somras. Vad jag hörde av min tipsare var att "Innan jag läste Vampire Academy böckerna här tyckte jag Twilightböckerna var bra...men dessa är så mycket bättre!" Jag har inte läst Twihlightböckerna så jag kan inte göra någon jämförelse...

Törst handlar om Rose som är dhampir - halv vampyr och hennes bästa vän Lissa som är moroi - levande vampyr. Dessutom finns stringoi - döda vampyrer. Stringoi är vad jag förstår "klassiska onda vampyrer". Rose och Lissa går på en internatskola för moroi och dhampirer i norra Montana. Skolan, St Vladimirs, är naturligtvis byggd i gotisk stil med tinnar och torn, men det finns trådlöst nätverk på området! Dhampirerna lärs upp att bli beskyddare av moroi. Moroi lärs upp att behärska sina magiska krafter. Stringoi hålls på avstånd från skolan med hjälp av beskyddare och magi.

Inom skolan är tonårsintrigerna ifull gång. Dessutom sker saker på andra högre nivåer. Rose beskyddarförmåga ställs på prov eftersom Lissa är kunglig, den sista i sin släkt och har magiska krafter utöver det vanliga. Kärlek och dramatik.

Maise Dobbs av Jaqueline Winspear

Maise Dobbs är en ung privatdetektiv i mellankrigstidens London. Hon växte upp under enkla förhållanden men fick en chans som ung att studera. Under första världskriget arbetade hon som sjuksköterska i Frankrike.

Maise har precis öppnat sin egen detektivbyrå när boken ta sin början. En äkta mans misstanke om otrohet leder henne vidare till ett mysterium med ett konvalenshem för svårt krigsskadade fd soldater och officerare från kriget.

Boken är lättläst och trevlig. Jag tycker själva mysteriet är lite krystat, men jag gillar läsa skildringen av hennes uppväxt och tiden som sjuksköterska vid fronten.

Böckerna fortsätter i en serie varav åtminstone två till kommit ut på svenska.

Sista natten i Twisted River av John Irving

Äntligen en John Irving bok som sällar sig till mina tre tidigare favoriter; Garp och hans värld, Ciderhusreglerna och En bön för Owen Meany.

Jag kom av mig i mitt John Irving läsande för 15 år sen när jag gav mig i kast med Cirkusens son. Cirkusens son blev den första bok i mitt liv som jag medvetet valde att inte läsa ut. Efter det beslutet har detta skett åtskilliga gånger. Äldre och klokare har jag insett att livet är för kort för att man måste läsa ut böcker som är dåliga alternativt böcker som man inte tycker om.

Sista natten i Twisted River handlar om författaren Dannys liv, vars första 12 år levs i den lilla skogsindustristaden - eller kanske snarare byhålan- Twisted River. Twisted River ligger förstås i New Hampshire. I Dannys liv finns framförallt fadern Kockis och den beskyddande skoghuggarvännen Ketchum. Men en rad andra karaktärer utrustade med allehanda egenskaper som bara finns i John Irvings värld, kretsar också runt Danny. Historien vindlar sig fram och tillbaka, bla till sista natten i Twisted River.

Sista natten i Twisted River håller och det finns numer fyra böcker av John Irving jag gillar.

Blodets Meridian av Cormac McCarthy

Vilken fruktansvärd bok. Och ändå så bra. Det som är bra är språket. Och hur Cormac McCarthy skildrar dessa människospillror i en karg, röd och overklig ökenmiljö i gränslandet mellan Mexico och USA. Vad är det som gör denna domedagspoesi så vacker, trots de fruktansvärda blodiga brott mot mänskligheten som skildras?

Handlingen kan sammanfattas som så. Ett kompani amerikanska "soldater" drar i mitten av 1800-talet runt i blodiga paltor och slaktar indianer, mexicaner, män, kvinnor, barn och gamla i en allt mer eskalerande takt. I början tycktes de ha något slags uppdrag i form av beskyddare och skalpjägare i kriget mot indianer, men ganska snart mördar de allt och alla som kommer i deras väg.

En sammanfattning inleder varje kapitel, vad sägs om den här :

De korsar gränsen-Stormar-Is och åska-De dräpta guldgrävarna-Asimut-Möte-Krigsråd-Slakten på gilenos-Juan Miguels död-De döda i sjön-Hövdingen-Ett apachebarn-I öknen-Nattliga eldar-El virote-En operation-Domaren tar en skalp-Un hacendado-Gallego-Ciudad de Chihuahua

Det hela är vidrigt och väldigt otäckt. Därför är det mycket märkligt att jag trots det njuter av så läsningen, för att språket är så korthugget och vackert. Och för att de ogästvänliga ökenmiljöerna och vildmarken skildras så lysande bra. Jag stänger av. Och jag kan stänga av, för allt blod och våld skildras liksom utifrån, på långt avstånd och med de vackra språket som barriär. Det värsta är att boken bygger på verkliga händelser.

Boken har flera djup och flera viktiga karaktärer som driver handligen framåt, men för mig överskuggar miljöskildringarna handlingen och de idéer boken presenterar.

Denna bok hoppas jag aldrig blir film. Tyvärr är det väl inte helt osannolikt. Av Cormac McCarthys No country for old men och Vägen har det ju blivit två riktigt bra filmer. Blir Blodets Meridian film så kommer jag aldrig att se den.

Boktips till en vän

En vän ville ha boktips utan alltför mycket hjärta & smärta. Jag gick igenom min lista på lästa böcker de senaste åren och fick ihop följande boktips.

Lättlästa läsvärda serier:
Colin Coterils deckare om den motvillige kommunisten i Laos under 70-talet
Eva Swedenmark & Annika Wennstams Östersundsböcker
Deon Meyers Sydafrikadeckare
Marianne Cederwalls böcker om norrländska Hervor och gotländska Mirjam

Fascinerande böcker (dessa har alla fått inlägg på Böcker emellan):
Aino Trosell - En gränslös kärlekshistoria
Ingrid Betancourt-Även tystnaden har ett slut
Diana Janse - En del av mitt hjärta lämnar jag kvar

Riktiga, hela, bra romaner:
Trude Marstein-Göra gott
Maria Hamberg-Greklandssommaren
Abraham Vergese -Skära för sten
David Benioff - Tjuvarnas rike
Anna Jörgensdotter - Bergets döttrar

Mycket mer än så av Sarah Dessen

Har just slukat en ungdomsbok och har fler i biblioteksbokhögen hemma. Kanske växte behovet av att sluka en bok sig stort, eftersom jag sitter fast i tre - av olika skäl långsamläsande - böcker.

Först ut av ungdomsböckerna var Sarah Dessens Mycket mer än så. Och jag tyckte om den. Jag önskar jag var 17 år igen så att jag bara kunde ägna mig åt att sluka böcker som denna. Eller varför inte hänga i Colby någonstans på USAs östkust och spana på cykelkillarna tillsammans med Auden och hennes vänner. Men boken är mycket mer än så. Rekommenderas.

Nu har det hänt igen!

Jag kommer ut med en hel hög böcker från biblioteket, trots att jag har en hel hög olästa böcker från biblioteket hemma. Jag har dessutom just nu fastnat i tre böcker som tar lite längre tid att läsa, vilket gör att jag helt enkelt inte borde börja läsa fler böcker för tillfället.

Dessutom lånar jag böcker till hela familjen på mitt lånekort.

Bibliotikarien intygade att det är sådana låntagare som jag de vill ha. Men jag undrar om jag inte egentligen bara visar att jag saknar insikt om hur många böcker jag realistiskt klarar av att läsa den närmsta tiden. Tur för andra låntagare att det går att reservera böcker...dvs de som just nu och ett bra tag framåt ligger hemma hos mig och väntar på att bli lästa.

I det sista regnet av Janesh Vaidya

För mig är det här en bok med tre berättelser eller kanske snarare tre beskrivningar. Det tre berättelserna/beskrivningarna vävs in i varandra och tillsammans bildar de en annorlunda roman.

En berättelse/beskrivning handlar om Kerala och särskilt Kerala under regnperioden. Det är frodiga, leriga, gröna miljöbeskrivningar av den indiska landsbygden i Keralas "backwaters". Fukten, ljuden och dofterna är mycket levande beskrivna. Jag sugs in i allt det gröna. Därtill kommer lite stentempel, gudabilder och uråldriga föremål som är inbakade i grönskan. Jag njuter av denna läsning och det är miljöbeskrivningarna av "God's own country" som ger mig störst behållning i den här boken.

Nästa berättelse är bokens själva handling som för mig tycks vara av underordnad betydelse. För författaren och förmodligen för många läsare. En man kommer hem till sin barndomsby från långa resor i världen utanför. Personer, platser och känslor från barndomen finns kvar och återupplevs. Tidens förändringar ger nya möten med välbekanta familjemedlemmar och vänner. En laddad stämning för huvudpersonen och hela byn byggs upp inför det sista regnet.

Den tredje berättelsen/beskrivningen är all den ayurvediska visdom, som sida upp och sida ner, bakas in så fort möjlighet ges. Framförallt genom farmoderns ständigt kloka insikter och ord till den lilla pojken.

Det här är inte riktigt en bok för mig. Det händer för lite och det blir för mycket av de visa ord som predikas på läsaren. Huvudsyftet med boken tycks vara att förmedla denna visdom. Om det är det man vill ha ut av sin läsning kan jag tänka mig att det är en riktigt bra bok. Då tror jag boken ska läsas långsamt med tid för eftertanke. Men för mig blir det för mycket och lite långrandigt. En roman är en sak, en ayurvedisk visdomsbok en annan.

Pojken i soffan av Sonya Hartnett

Sonya Hartnetts böcker räknas av någon anledning som ungdomsböcker. Kanske för att de ofta handlar om unga människor, eller att där finns inslag som påminner om sagans värld. Men det är synd om folk över arton missar hennes böcker för att de står på "fel" hylla på biblioteket och i bokhandeln.

I "Pojken i soffan" får den gamla damen Matilda besök av en gåtfull ung pojke. Tiden går, och han tycks inte vilja gå hem. Matilda börjar då berätta om sin långa livsresa. En resa som till stor del har handlat om sökandet efter kärlek och lycka, och om förluster - också förlusten av ett ofött barn. Vad är det vackraste i livet? är en fråga som ställs i boken. Det är poetiskt och tänkvärt. Och sorgligt. Det hade förstås lätt kunnat bli smetigt och sentimentalt, men Hartnett är en skicklig författare och fixar det här. Vissa stycken är rent lysande. Även om jag tyvärr får lite, lite Paulo Coelho-vibbar mot slutet.

Himalayabreven av Kristina Hård

Himalayabreven är en bok jag visste jag bara måste läsa när jag såg titeln. När jag sen läste vad boken handlade om tänkte jag, verkar lite intressant också, kanske den är bra? Men jag blir tyvärr besviken. Det mesta är liksom för tillspetsat och för mycket. Jag blir inte fascinerad. Globala, egotrippade, falska, underliga karaktärer som ska vara "spännande" men som inte intresserar mig. Boken får mig dock att tänka på böcker av både Carina Rydberg och Cilla Nauman.

Likväl är titeln underbar och jag gillar Himalayabreven från gränsen mellan Sikkim och Tibet. Men det räcker inte.

Pirater av Celia Rees

Då och då läser jag ungdomsböcker. De är då väl valda och med stora förhoppningar av att vara bra. Och det ska handla om något ämne eller utspela sig i en miljö jag verkligen vill läsa om. Pirater är en sådan bok. Det är en bra ungdomsbok. Jag gillar miljöerna, jag gillar storyn. Jag önskar jag kunde läst den när jag var 14. Den hade säkerligen varit en riktig favorit då.

Nancy och Minerva är två unga kvinnor som blir pirater i Karibien och utanför Afrikas kuster. Nancy är en rik handelsmans dotter uppvuxen England och Minerva är en förrymd slav från Nancys familjs plantage på Jamaica. Äventyr och sjörröveri, kärlek och vänskap.

Framställningen av sjörövarna, sjörövarskeppen och sjörövarlivet känns trovärdig, även om det känns mindre trovärdigt att Nancy och Minerva skulle behandlats så väl...

Ett boktips för den som vill läsa en faktabok om pirater är Pirater - Sjöröveriets guldålder i Atlanten och Stilla Havet av Marcus Rediker. Lite rörig minns jag den som, men väldigt intressant och jag lärde mig mycket om sjöröveriets historia.

Kipling Sahib av Charles Allen

Kipling Sahib - India and the making of Rudyard Kipling är en biografi om Rudyard Kipling som framförallt koncentrerar sig på Kiplings liv i Indien och de influenser därifrån som ledde fram till hans stora och mest kända verk Kim. För mig som är fascinerad av "British India" är det en riktigt intressant bok. Jag läser gärna både böcker från och om Indien och böcker som utspelar sig i 1800-talets England - med Jane Austen i spetsen... I biografin om Kipling fås båda dessa världar.

Jag hittade först Charles Allens bok Plain Tales from the Raj - en titel som anspelar på ett av Kiplings första verk Plain tales from the Hills. Kiplings novellsamling utspelar sig, vad jag förstått, i Simla, Brittiska Indiens allra främsta "Queen of hillstations". Plain Tales of Raj bygger på ett radioprogram från 70-talet där engelsmän och kvinnor som levt delar av sina liv i det koloniala Indien intervjuas. De intervjuade kom från alla samhällsklasser; soldater, tjänstemän, handelsmän. Högst i rang stod tjänstemännen, lägst i rang de meniga soldaterna. De olika samhällsklasserna beblandade sig inte med varandra. Handelsmännen levde t ex i en helt parallell värld bredvid tjänstemännen. Allt var oerhört hierarkiskt, inte helt olikt Indiens eget kastsystem. Mycket facscinerande läsning.

Kipling levde i Indien en generation tidigare. Han tillbringade sina första lyckliga barndomsår i Bombay. Därefter levde han hela skoltiden olycklig och skild från sina föräldrar i England. Alla barn i kolonierna skickades hem till England för att gå i skolan. Det var viktigt att barnen blev Engelska. I ung vuxen ålder fick han jobb som journalist i Lahore, där även hans föräldrar och syster verkade och familjen återförenades. Just innan han slog igenom som författare återvände han till England. Men det är Indien som inspirerade honom till hans stora verk, även om han skrev dem då han bodde långt från Indien. Djungelboken, som inspirerats av folksagor och sägner från Indien, skrev han efter hans äldsta dotters födelse. Kim skrev han några år därefter.

Många biografier har skrivits om Kipling, men om man ska tro Charles Allens förord är det här den bok som beskriver hans indiska liv och influenser på djupet. Charles Allen själv har en koppling till Kipling då hans farfars far var den tidningsutgivare som gav den unge oerfarne 17 år gamle Kipling hans första jobb som journalist.

Jag har bara läst Kim av Kiplings böcker. Och det var väldigt länge sen. Dags för en omläsning. Och efter den här biografin har jag allt blivit lite nyfiken på Plain tales of the Hills också.

Kan inte låta bli att tipsa om två Bollywoodfilmer relevanta i sammanhanget. Aamir Khan - min och ett par hundra miljoner Indiers favvoskådis - spelar huvudrollen och är hjälten i båda. I dessa filmer får man lättillgängligt Bollywoods version av brittisk kolonialtid. Den bästa är Lagaan: Once upon a time in India. Ren fiction om en cricket match mellan några bybor och ett gäng brittiska sahibs. Så skön. En helt underbar feelgood film. The rising: The ballad of Mangal Pandey bygger på historiska händelser och skildrar Sepoy upproret mot Ostindiska kompaniet 1854. Ett uppror som skakade britterna i grunden.

Allt utom regn av Lars Lerin

För några år sedan åkte konstnären Lars Lerin till Iran tillsammans med några författarkolleger. Den här boken handlar om den resan. Jag är väldigt förtjust i reseskildringar som den här, sådana där turistandet och monumenten kommer i andra hand. Lerin låter mig som läsare ta del av några av hans intryck, av människor och platser och även av resandets avigsidor: osäkerhet, väntan, värme, hunger, trötthet. Han iakttar också sig själv, bland annat det drogberoende han nyligen tagit sig ur. Här och där citerar han tidigare Mellanösternresenärer - Sven Hedin, Sven Delblanc, Willy Kyrklund. Jag blir sugen på att läsa fler reseskildringar. Jag blir sugen på att resa.

Lerin är en otroligt skicklig akvarellkonstnär och har gett ut en mängd böcker med bild och text. Bilderna i den här boken är ofta grafiskt enkla, inte insmickrande alls. Mycket svärta som möter ljus på Lerinskt sätt. Det är vackert och tillsammans skapar bilderna en seren och stark känsla som harmonierar med berättelsen om Iran, ett fascinerande land som ännu hålls i diktaturens grepp.

Utrensning av Sofi Oksanen

Jag sällar mig till hyllningskören. En riktigt bra bok. Och jag tackar min bokklubb för att jag kom att läsa Sofi Oksanen och då specifikt Utrensning. (Just det som en bokklubb ska göra; att inspirera att läsa någon annan bok än den som ligger närmast till hands att plocka upp.)

För jag har kännt ett litet motstånd mot den här boken. Det är jobbigt med svek. Men språket flyter fram och jag tycker de små sammanfattningar av vad som ska hända i varje kapitel är så bra. Tufft! Som om det var en saga. Men det är ett av våra närmsta grannländers mörka historia som skildras i en riktigt bra roman. Och vi vet så lite. Vi bara anar att det hänt en massa tunga saker där genom alla år av ockupation.

Jag tycker synd om Aliide, även om hon är en tämligen osympatisk person, som inte utvecklas till det bättre under de hemska levnadsförhållandena hon möter. Och det där varma köket med sin plastduk, sina flugor och sina konservburkar. Det är Aliides rike och det är fantastiskt väl skildrat. Så fort någon rör sig utanför köket blir allt suddigt. T o m gårdsplanen är overklig.

Jag lider med Zara, men hennes trafficking historia är - tyvärr - välkänd och intet nytt. Den lilla strimma hopp Sofi Oksanen ger Zaras liv på slutet tackar jag för.

Mer bra lättillgänglig litteratur från våra baltiska grannländer vill jag läsa nu. Lettland och Litauen är än mer okända för mig.

Min hatkärlek till bokklubbar

Idag hämtade jag ut paketet med introduktionsböcker från Böckernas klubb. Det är säkert tredje gången jag går med. Jag vet inte hur många gånger jag studerat deras lockande reklamblad (som djävulskt nog tycks finnas med inuti var och varannan tidskrift med kulturanstrykning), kryssat för böcker och sedan insett att jag inte behöver det här. Men nu har jag alltså ändå trillat dit. Kunde inte motstå den nya Palmebiografin, Jenny Diski, Språkens historia och Virkskolan.

Egentligen tycker jag ju inte om bokklubbar. Jag glömmer att säga nej till böckerna, jag som så många andra - och det är väl den ofullkomligheten hos människor som bokklubbarna bygger sin affärsidé på. Men det är snaskigt att läsa medlemstidningen förstås. Även om just Böckernas klubbs tidning suger. Den känns så trött, som om de som gör den jobbat där för länge.

Min nioåriga dotter är med i Barnens bokklubb. Den klubben är riktigt bra. Motsatsen till Böckernas klubb: det märks att de som driver den är engagerade. Ett minus dock för att leksaker och plastgrejer tar sig in i tidningen alltmer. Antagligen säljer det.

Och så var det det här med att komma ihåg att avbeställa... I år har vi fått hem tre oväntade bokpaket från Barnens bokklubb. Senast det hände fick jag nog och skrev över klubben på min man! Lite, lite grann hoppas jag att också han kommer att glömma nån gång emellanåt, så att jag får reta honom tillbaka.

Ich bin ein Bibliothekar!

Nej, jag menar inte mig själv! Det finns faktiskt en bok som heter så. En liten satirisk pärla om dagens "marknadsanpassade" bibliotek och bibliotekarier, skriven av Christer Hermansson som är bibliotekschef och en debattglad sådan (för övrigt känd för att gå omkring i läderbyxor).

För mig (som alltså också knegar på bibliotek) blev det mycket igenkänningshumor, men säkert är boken lätt skrattframkallande även om man som läsare inte har den kopplingen. Corporate bullshit och omorganisationsiver känner vi alla till. Och är inte fördomar om dammiga nördbibliotekarier härliga att frossa i? Bibliotekarien Oliver C. Johansson är i alla fall en fantastisk bekantskap - med DN:s Jonas Thentes ord, "en tragikomisk figur som i sin entusiastiska undergivenhet är svaret på den samtida, korporativa kick off-kulturens våtaste drömmar".

Kazuo Ishiguro omläst

Egentligen är det säkraste bokvalet alltid att läsa om en favorit. Inte bara för att man då vet på förhand att boken man läser kommer att ge en något, utan också - och framför allt - kanske för återupptäcktens ljuva lycka. Just ja, den där scenen, det här meningsskiftet, den här stämningen! Och ännu bättre, nya ting tonar fram och fördjupar läsupplevelsen.

Trots detta vinner oftast lusten att kasta sig över oplöjda böcker. Varför? Är okänt land helt enkelt så oemotståndligt för mig? Eller är det samlarmanin som överväger? Den lite obehagliga driften jag har att tillägna mig en titel till.

I varje fall. Nu har jag läst om Kazuo Ishiguros novellsamling Nocturnes från 2009 (på svenska: Nocturner). Fem berättelser på temat musik, framgång och lycka. Särskilt den sista, "Cellists", har fastnat hos mig. Brittisk-japanske Ishiguro är en av ytterligt få författare som jag har läst så gott som allt av. Exakt vad är det som fascinerar mig så med Kazuo Ishiguros böcker? Det eleganta språket? De absurda situationerna? De tragikomiska karaktärerna som tycks fångade i ett nät av konventioner? Jag vet inte riktigt, och jag skulle nog behöva längre utrymme än en blogg medger för att reda ut den saken. Att beskriva en favoritförfattare är svårt, man har inte den distans som krävs.

Har man inte läst något av Ishiguro tidigare rekommenderar jag romanen The remains of the day (Återstoden av dagen), eller den mer skruvade The unconsoled (Den otröstade). Never let me go, som han kanske är mest känd för idag, tycker jag också är fantastisk. Men läs för guds skull böckerna istället för att se filmatiseringarna. Jag tycker inte att hans berättelser kommer till sin rätt i filmens form.

Oväntade barnboksfavoriter

Genom åren har det blivit några lass barnböcker som burits från och till biblioteket. Här tänkte jag försöka lyfta fram åtminstone några av mina absoluta favoriter som oväntad dykt upp. Antingen väl placerade på någon hylla för nya böcker eller boktips, eller så har jag bara slumpmässigt nosat mig fram till dem i lådorna. Det är helt underbart att hitta de här riktiga pärlorna som varken den som läser eller den som lyssnar tröttnar på...

Helt outstanding är Var är tårtan ? av The Tjong-Khin. En bok som jag tyckt om att läsa lika många gånger som mina barn. Och det säger inte lite. Boken saknar text. Men vid varje läsning har jag hittat något nytt. Vi har bläddrat fram och tillbaks i boken om och om igen för att försöka följa de olika trådarna. Jag är helt enkelt grymt imponerad av den här boken!

När kommer bussen? av Ryoji Arai är en annan favorit. Om den ovanstående boken saknade text så har den här väldigt lite text. Det händer som inte mycket, men ändå gör det det. Att vänta på bussen. Och jag undrar förstås, var kom filuren ifrån som väntar på bussen? Och i vilket land är det meningen att det ska utspela sig? Många tankar väcks och fantasin får leva sitt eget liv utan att bli särskilt styrd, bara lite puffad i olika riktningar.

Slutligen en bok som verkligen får en att tänka till. Mama Panyas Pannkakor av Mary och Richard Chamberlain. Jag bekymrar ju mig också med Mama Panya hur mjölet ska räcka till alla gästerna. Även om jag misstänker att det ska sluta bra... Och visst gör det. Bilderna är enkla och tydliga, varma och vänliga. Jag hade gärna suttit med där på sista sidan under trädet ...

Fantasy

Jag läser inte särskilt mycket fantasy. Inte för att jag inte gillar genren. Men jag kan lite för lite och jag vill inte riskera börja läsa dåliga fantasyböcker. De är ju oftast så långa och så många... Nu har jag dock från en 14-årig tjej med koll fått nedanstående tips.

Hungerspelstrilogin - Suzanne Collins
Vampire Academy serien - Richelle Mead
Sagan om klanen Otori - Lian Hearn
De utvalda - Kristin Cashore
Krönikan om Ismark - Stuart Hill

Av dessa har jag redan läst Sagan om klanen Otori. Underbar! Få se när jag hinner ge mig i kast med övriga av ovanstående.