Den uppmärksamme bloggläsaren noterar att den här boken har hon väl redan läst? Den var en av bokklubbsböckerna och den skulle ha lästs i vintras. Jag hann aldrig när det begav sig och sedan sparade jag på den tills nu i sommar, då jag skulle röra mig just i gränslandet mellan Sverige och Norge.Aino Trosell har sina rötter på kvinnosidan i Norge. Och det är kvinnolinjen den här boken handlar om. Att rötterna finns i Norge spelar egentligen mindre roll för mig som läsare, livet var hårt på båda sidor gränsen, men det ger onekligen upphov till en fantastiskt vacker och underfundig titel.
För bara några generationer sedan var de allra flesta av oss fattiga. Vi levde slitsamma liv med nöd och näppe. Och för kvinnorna, barnadödligheten var hög och mödradödligheten likaså. Det är så lätt att glömma bort, i all vår nyrikedom i både Sverige och Norge.
Det är berättelserna om Eli och Stina, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som intresserar och griper mig mest. Jag har läst så många fakta-, barn-, ungdoms- och vuxenböcker om fattiga strävsamma liv i Sverige. Men när Aino skriver i sin roman om sin mormors mors och mormors liv blir det liksom verkligt. Det handlar på nått vis lika mycket om villkoren för mina egna förfäder och mödrar.
Klart intressant, tänkvärd och läsvärd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar