onsdagen den 29:e februari 2012

Handlingen av Sara Mannheimer


Sara Mannheimer debuterade 2008 med romanen Reglerna och förra året kom Handlingen. Det verkar klokt att förlaget nu gett ut båda böckerna i en och samma pocket, eftersom de har vissa likheter, och jag hoppas att satsningen får riktigt många läsare att stifta bekantskap med detta synnerligen spännande författarskap. 

I Handlingen möter man en kvinna som strävar efter att få ordning och kontroll över sin tillvaro. När hon inte står och märker varor i affären eller stryker förbi "kufarna på bänken" befinner hon sig i Hemmet, där hon bor med sin pojkvän. Allt som oftast dras hon mot Lagrutan (köket), där hon hålls med disktrasan i högsta hugg. Men det är egentligen det respektingivande Rummet med Ryggarna (biblioteket) som hon vill ta i besittning. Att närma sig och tillägna sig den bokliga bildningen är dock inte det lättaste, visar det sig. Och det underlättar inte saken att hon valt ett närmast ogenomträngligt litteraturteoretiskt verk av Roland Barthes som sin "Begynnelsebok".

Det är en ganska dråplig berättelse, även om här också finns en sorg (över ett missfall - ett uteblivet skapande?). Det är samtidigt en oerhört betydelsediger text och det mesta kan läsas på ett symboliskt plan. Olika förhållningssätt ställs mot varandra: intellektualism kontra handens arbete, ordning kontra kaos, teori kontra dikt, verklighet kontra fiktion och så vidare. Hela tiden strävar berättarjaget efter att nå fram till ett klart förhållningssätt, en trygg hamn, nöjdhet, tillfredsställelse. Men tvivlet lurar ständigt runt hörnet. Det "Äntligen!" som utropas på första sidan förbyts snart i ängslan: "Trots att jag är i det närmaste euforisk över att vara här kommer frågan gång på gång till mig: Hur vet jag att detta är ett riktigt Hus, ett riktigt Hem? (---) Är det tillbörligt att tro på väggar av nedbrytbara material, tro på målarfärg, glasull och spackel? Är det inte sådant man använder för att täcka över, för att skyla själva - katastrofen." Hon är också väl medveten om sitt eviga tvivlande och katastroftänkande, och betraktar sorgset missfallet som "en följd av vårt oförlåtliga tvivel".

Kanske är hjärtat i Hemmet i själva verket det rum som kallas Mellanrummet - en hall eller en korridor - eftersom det är där hon hamnar när hon inte förmår välja väg. Här finns berättelsens tyngdpunkt, även om balansen är minst sagt skör: "Mellanrummet måste få finnas, måste få upprättelse. Jag känner det nu, nästan med en hätsk iver. Jag vill inte, nej, jag vill inte ha ett Hem, ett liv, ett samhälle, en kultur som glänser som en slaviskt putsad diskbänk, jag vill ha dimma, asymmetrisk skit, jag vill snubbla, ändå, jag vet inte om jag uthärdar att stå här på abstraktionens sumpiga nästan-kanske-snart-eller-inte-knarrande tiljor."

Som kanske kan anas av citaten ovan är Mannheimers prosa mycket säregen. Här finns en poetisk musikalitet och ett högstämt allvar, men texten präglas av en härligt halsbrytande lekfullhet, genom ideliga stilbrott och blandning med samtidsreferenser, ordlekar, upprepningar, (o)frivilligt komiska metaforer och nyord (ofta fantastiska sådana, som ”förtäringsfebrilitet”). Det krävs en mycket skicklig penna för att det här ska fungera och inte falla samman i pekoral eller bli pretentiöst. Det är imponerande, och jag blir alldeles lycklig över att det går att skriva så som Sara Mannheimer gör.

Det finns mycket mer att säga om denna bok, men jag nöjer mig så. Provläs gärna ett stycke!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar