I
min Latinamerikaläsning i höst var mitt mål att bekanta mig med
de chilenska poeterna och nobelpristagarna Pablo
Neruda och Gabrela
Mistral. Häromdagen
skrev jag om Pablo Nerudas Havsbävning
På
mitt bibliotek hittar jag endast Gabriela
Mistral i Knut
Ahnlunds essäsamling
Spansk öppning. Gabriela Mistral fick
nobelpriset 1945 och
Knut Ahnlund har
skrivit en essä om hur hon fick nobelpriset. Det
är ritkigt intressant läsning eftersom flera faktorer tycks
samverka till att hon fick priset.
Hon
lyftes fram av en enig kontinent. Gabriela Mistral var hela
Sydamerikas kandidat. Till skillnad från många
nobelpristagare blev inte Gabriela Mistral berömd genom
nobelpriset. Hon var redan berömd - i den spansktalande världen.
Hennes bakgrund var enkel med en början som lärarinna i
hemstaden Vicuna i Elquidalen i öknen i norra Chile. Men hon
blev något av en ungdomsledare och folkbildare och reste ständigt vidare
hela livet, runt kontinenten, till Nordamerika och till det latinska
Europa.
Att
blickarna vändes till Latinamerika överhuvudtaget berodde
till stor del på kriget. Åren under kriget krävde
neutrala pristagare långt från konflikternas centra.
Men
det som tycks helt avgörande för att Gabriela Mistral till
slut fick nobelpriset, hon var på tal under flera år, var
när Hjalmar Gullberg kom ut med en översättning som
gjorde hennes poesi rättvisa. De tidigare ordagranna
översättningarna gav inget gehör hos komitten. Endast
de komittemedlemmar som kunde läsa henne på originalspråk
kunde förespråka henne.
När
Gabriela Mistral väl får priset 1945 känner sig hela
Sydamerika delaktiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar