Addie, 39, är en arbetslös arkitekt. Hon tillbringar sina dagar med att gå ut med hunden och med att simma, i pool eller i havet. I bokens början tar hon hand om sin far i föräldrahemmet. Han har lyckats bryta båda handlederna.
Bruno, 49, fick gå ut från Lehman Brothers med sina tillhörigheter i en papplåda. Han lämnar New York för Irland för att söka sina rötter. Och han tänker inte återvända till USA om inte Obama vinner.
Boken handlar inte bara och Addie och Brunos möte utan också om Addies syster och far. Addies familj är avlägsna släktingar till Bruno vilket är anledningen att de träffas.
Boken är både glad och sorgsen. Lite vemodig när den är glad och lite hoppingivande när den är sorgsen. Jag gillar hur man lite successivt får lära känna personerna i boken. Det är finstämt och jag förstår att boken blivit mycket omtyckt och att det är en bok som toppat försäljningslistor på Irland.
Det jag känner när jag läser boken är att Kathleen MacMahon vill för mycket med sin bok. Jag kan inte riktigt förklara varför, men det händer så stora saker i familjemedlemmarnas liv att det egentligen är fyra huvudrollsinnehavare, fyra perspektiv och fyra historier som berättas - även om Addie är den centrala gestalten. Kan det ha att göra med att det är en debutroman. Att inte våga tro att det räcker med mindre?
Boken är ett recensions ex från Bazar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar