Lars Wilderäng har gjort det igen. Beskrivit ett svensk framtida scenario som griper tag i mig. Denna gång i en renodlad dystopi som kryper under huden på ett helt annat sätt än
Midvintermörker och
Midsommargryning. Jag tror det främst beror på att i
Stjärnklart har
Wilderäng lyckats bättre med personer och relationer. Men sen är det förstås allt med den där sårbarheten han pekar ut i vårt elektroniska, digitala och högteknologiska samhälle. En skrämmande skildring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar