måndagen den 12:e mars 2012

Ödebygdsminnen av Tomas Ljung

För någon månad sedan gjorde Mimmimarie ett inlägg om boken Gården på Fjället av Lars-Erik Hallberg. Inlägget fick mig att minnas den fantastiska boken Ödebygdsminnen - Berättelsen om människorna Nord i marken av Tomas Ljung som jag läste för för några år sedan. Ett stycke svensk historia. Mimmimarie fick tipset i kommentaren till sitt inlägg, men jag insåg då att den här boken är värd ett eget inlägg.

Boken skildrar de nybyggare som befolkade fjällbygderna i norra Dalarna från mitten av 1800-talet och med successiv avfolkning fram till mitten av 1900-talet. Inflyttningen skedde främst norrifrån, från Härjedalen och Hälsingland. Tiden sammanfaller med de stora emigrantperioderna i Sveriges historia. Vi var helt enkelt för många svenskar och ny mark behövdes. Men denna trakt var inte den lättaste att leva i, inte som småbrukare. Det fanns skäl att den inte befolkats tidigare. Jakt och fiske var ett nödvändigt komplement för överlevnad och fjällkorna mycket viktiga. Tomas Ljung funderar mycket kring potatisen. Hade potatisen klarat sig, så hade livet inte varit lika slitsamt. Men det var helt enkelt för kallt och för kargt för nybyggarlivet i dessa trakter. Ändå kämpade de på i flera generationer.

Tomas Ljung lotsar oss varsamt genom när, var, hur och av vad människorna levde. Det är fascinerande och lärorikt men det som starkast griper mig som läsare är naturligtvis de enskilda människoödena. Vi får följa människorna på ett 10-tal fjällgårdar i flera generationer. Ett axplock;

Dottern som ska tjäna som piga en period på en större gård nere i Särna. Hon tar en tjock skiva ost och en tunn skiva bröd. I hennes hem finns ost i överflöd medan bröd är något man äter med andakt. Så fel det kan bli. I Särna är det förstås tvärtom.

Modern som en kall midvinterdag tvingas lämna sin dotter ensam och nerbäddad med alla tjocka filtar huset äger, för att skida till närmsta gård mil bort. Det som aldrig får ske har skett. Elden har slocknat och utan eld och värme...Dottern var mörkrädd livet ut.

Nybyggaren som dämde sjöar och byggde uthus med outtröttlig energi. Och som fick se allt falla samman under svärsonens tid på gården.


Idag finns några få av de gamla fjällgårdarna kvar. Som fritidshus. De flesta av fjällgårdarna i väglöst land har rivits eller förfallit. Här och där i fjällbygden står dock en gammal lada kvar, minnen från en svunnen, slitsam, tid.

Livet liknande det i fjällbygderna i norra Dalarna levdes förmodligen längs hela fjällkedjan under denna period. Bernard Nordhs böcker skildrar detta liv i romanform. I Ödebygdsminnen - Berättelsen om människorna Nord i marken är det på riktigt.

Detta är ett inlägg om en bok som inte går att få tag i längre. Boken är slutsåld på Länsstyrelsen i Dalarna. Trots stor efterfrågan avsåg, sist jag hörde mig för, inte Länsstyreslen i Dalarna att skicka boken till nytryck. Men man kan ju alltid hoppas. Jag gjorde dock en sökning på vilka bibliotek man kan hitta boken på. I stora drag, kommunbiblioteken i Dalarna, kommunbiblioteken i Norrlands inlandstäder samt något av biblioteken i alla de större universitetsstäderna.

1 kommentar:

  1. Javisst är det en fantastisk bok som handlar om ett fantastiskt område. Jag vistas mycket där och har sett mycket av det som boken handlar om i verkligheten.

    Peter

    SvaraRadera