Mats kamp av Mats Jonsson

Serietecknaren Mats Jonsson lär ha som stående projekt att skildra sitt liv i serieform och har nu kommit fram till tiden som småbarnsfar, i albumet Mats kamp. Jag har inte läst de tidigare böckerna (Hey Princess och Pojken i skogen) men kan gott och väl tänka mig att göra det framöver.

Mats kamp - en blinkning till Knausgårds Min kamp, skulle jag tro - är en nästan sanslöst ärlig berättelse, fjärran från lättköpta komiska poänger om livspusslet. Grabbighet ser man inte heller mycket av och Mats Jonsson drar sig inte för att berätta om egna svagheter och klavertramp. Det är så väl berättat att jag faktiskt sträckläste boken (delvis som olydighetsläsning; jag kommer inte att hinna läsa klart boken vi läser i cirkeln). Det spelar ingen roll att jag som läsare inte känner igen mig i allt och inte heller begriper alla bakåtblickar mot Jonssons röjiga 90-tal med indiepopvågen etc. Det jag kan störa mig på är själva teckningarna som känns lite väl platta och naivistiska. Det är väl en smaksak, men jag kommer inte ifrån känslan av att Mats Jonssons kvaliteter som serietecknare främst ligger i hans sätt att lägga upp en berättelse.

Den som befinner sig i Uppsala nu på lördag 10 mars kan för övrigt höra Mats Jonsson berätta om sitt serietecknande, som avslutning på stadsbibliotekets utställning "Seriealbum, enrutingar och illustrerade romaner".