Bronsdolken (2) vs Solstenen

Jag har gått och rekommenderat Vargbröder i flera års tid - till barn som oftast redan läst den, till skillnad från mig! Så nu när Michelle Paver kom med första boken i en ny äventyrsserie för tweens var det verkligen dags att bättra på luckan. Boel skrev tidigare om Bronsdolken - nu är det alltså min tur.

Jag konstaterar liksom Boel att här finns spännande stoff så det förslår. Tolvårige Hylas lever under bronsåldern, för 3500 år sedan, i det som nu är Grekland. Han tillhör de "utstötta" och hamnar oväntat mitt i våldsamma händelsers centrum. Under en dramatisk flykt kommer han över en klenod, en bronsdolk, som visar sig betyda mer än han kan ana. Bara genom vänskapen med en delfin lyckas han klara sig. Han blir strandsatt på en öde ö - men det blir även den rika flickan Pira från Kreta (i boken kallat Keftiu), som flytt från giftermålet med Hylas bäste vän, och tillsammans utmanar de de mäktiga Kråkorna (som modellerats på den mykenska kulturen från denna tid).

Men trots det händelserika stoffet och den fantasieggande miljön tar det lång tid för mig att komma in i berättelsen. Det känns segt helt enkelt. Kanske för att Paver berättar lite långrandigt på en konventionell berättande prosa, scenerna bara kavlas ut i sakta mak. Hela historien känns också lite väl konstruerad, och så stör jag mig på att det inte alltid stämmer i detaljerna. Författaren har gjort grundlig research för att få rätt tidskänsla, men illusionen brister ju ändå när fysikens lagar inte följs. Hur kan man t.ex. se på långt håll att en delfin har ärr på nosen?

Jämför jag den här boken med Solstenen, första boken i Maj Bylocks historiska äventyrstrilogi för samma åldersgrupp, som jag också läste nyligen, vinner faktiskt den senare. Här befinner vi oss på det medeltida Gotland. Tolvårige Dan har blivit ensam i världen och ger sig iväg för att söka efter sin bror, Jakob, som har gått till sjöss. Men Dan lyckas inte lämna Gotland utan hamnar som dräng på en gård. Där upptäcker han att det är något märkligt som sker i bygden. Varför är spelmannen instängd i en "dårhuskista"? Vem är det som smyger omkring med lykta på stranden, och får skepp att gå på grund?

Handlingen i den här boken är betydligt mindre Hollywoodvänlig än handlingen i Bronsdolken, men trots att det som sker inte är lika spektakulärt så finns det en dramatik i berättandet som gör att jag sveps med redan från början. Jag måste få veta hur det går för Dan!

Jag kan tala mig varm för Solstenen; det kommer ändå att vara tio gånger lättare att få en tolvåring att läsa Bronsdolken. På grund av Vargbröder, på grund av att boken känns ny och fräsch. Och på grund av omslaget! Det liknar ju en filmaffisch. Tord Nygrens poetiska omslagsillustration för Solstenen har inget att sätta emot där.