Få har väl undgått att märka hur det stormat kring frågan om rasism i barnböcker den här hösten. Först var det Tintin-böckerna som plockades bort ur biblioteket TioTretton på Kulturhuset i Stockholm, men som sedan togs tillbaka snabbt som ögat när folk blev upprörda över "censuren". Sedan briserade debatten om Stina Wirséns bilderboksfigur Lilla hjärtat, som anklagades för att vara rasistisk. Böckerna har nu dragits tillbaka från förlaget, på begäran av Wirsén själv (men biblioteken har i många fall kvar dem).
Så Tintin är alltså kvar, medan Lilla hjärtat försvann. Kan man dra några slutsatser av detta? Det går inte att bortse från att Tintin är en gammal klassiker medan Wirsén skapar böcker idag. Måttstocken för bedömning blir annorlunda på alla sätt. Ändå tycker jag det blev lite snett i båda fallen.
När det gäller Tintin - som definitivt innehåller rasistiska stereotyper - tycker jag inte det är ett dugg konstigt om man väljer att sortera ut vissa klassiker med förlegade värderingar på ett bibliotek som riktar sig särskilt till barn. En vuxen kan möjligen förväntas ha den förförståelse som gör att man kan förhålla sig till exempelvis rasism i böcker, men att barn i alla lägen skulle klara av det, eller ha en vuxen vägvisare vid sin sida, är tyvärr önsketänkande. Kulturhusets beslut var onyanserat - att kapa Tintin rakt över är alltför svepande och tyder på okunnighet. Men principen var inte fel i sig. Jag tycker till och med att det är lite skönt om biblioteken ibland låter etiska hänsyn och annat som hör folkbildningstanken till överskugga strävan efter höga utlåningssiffror. Hade den här debatten förresten blivit lika stor om det inte hade varit så att Tintin är populär och till och med har fått en revival på senare år?
Och så Lilla hjärtat. När jag läser vad amerikanska forskare och andra sagt i frågan så inser jag att vi som är vita i Sverige på många sätt befinner oss i en naiv liten bubbla. Jag har läst en av de där pekböckerna för min lilla dotter många gånger och aldrig reflekterat över det faktum att det är en förenklad bild av ett svart barn med i boken. Det finns liksom inte med på kartan att en nyproducerad svensk barnbok med högt konstnärligt värde skulle vara rasistisk. Snarare är jag van vid att i många böcker stöta på en vällovlig men ibland lite spänd och ängslig strävan efter att skildra mångfald på ett "naturligt" sätt. Men är man blind för sin egen maktposition, sin vithet, vilket jag antar att jag till viss del är, är man nog också blind för vad exempelvis en pickaninny-figur egentligen symboliserar. Nu har jag liksom många andra läst på. Och begriper att rasistiska stereotyper är mycket svåra att fylla med ett "nytt innehåll"; den historiska kopplingen mellan en symbol av det slaget och miljoner människors lidande gör symbolen förbrukad. Man kan faktiskt jämföra med det nazistiska hakkorset.
Böckerna och filmen där Lilla hjärtat finns med är alltså problematiska. Samtidigt undrar jag: Om Stina Wirsén nu ville teckna ett svart barn och göra det i samma stil som de andra figurerna, alltså formmässigt enkelt - hur skulle hon ha gjort för att figuren inte skulle kunna tolkas som rasistisk? Hade flickan behövt ha en annan frisyr? Hade hon behövt ha tunna läppar? Kanske leder ambitionen att rensa ut all eventuell rasism till att exempelvis svarta barn inte går att teckna på ett stiliserat sätt? I förlängningen: Det kanske inte fungerar över huvud taget att skildra människor i en förenklad stil där man lyfter fram vissa kännetecken eller attribut. Karikatyrer, eller karikatyrliknande skildringar, blir i stort sett omöjliga.
Debatten om Lilla hjärtat har absolut varit av godo. Inte minst är det bra att man diskuterar bilderboksfigurer - och inte tror att de per definition är harmlösa! Ändå tycker jag att vi måste vara ytterst försiktiga med att bannlysa kulturyttringar som den här. Risken finns att vi får ett räddhågset klimat där en del konstutövare kanske helt avstår från att försöka skildra t.ex. svarta, judar, araber eller romer för att balansgången blir alltför svår. I så fall motverkas syftet i hela den här diskussionen.
Jag kan inte annat än att hålla med dig Lotta. Jag har följt debatten på håll härifrån USA och tycker också att man hamnat snett med både det ena och de andra. Angående "många små brokiga": Hur ska man kunna visa mångfald utan att det blir enfald? Jag tycker att Lilla Hjärtat är fin, och faktiskt visar hur många barn med afrikanskt ursprung ser ut. De är stolta över sina många flätor med pärlor! Jag har läst några "Många små brokiga" böcker tidigare, men ingen med Lilla hjärtat med i, så jag kan inte säga hur jag uppfattar hennes personlighet, men jag reagerade då inte på bilden som en nidbild.
SvaraRadera