Som så många andra läste jag 438 dagar med stort intresse och stor fascination. Läs mitt inlägg här. Johan & Martin skrev det stora reportaget efter sin vistelse i Kalityfängelset i Addis Abeba i Etiopien.
I den här boken skildras de 438 dagarna ur ett annat persektiv, diplomaten Jens Odlanders perspektiv. Jens Odlander var Sveriges ambassadör i Etiopien, på semester i närområdet, när Johan&Martin tillfångatogs i Ogaden.
Det är en mycket intressant och lättillgänglig skildring av just den tysta diplomatin. Johan&Martins bok får naturligtvis de stora rubrikerna och den stora läskretsen men för dem som läst den boken och intresserar sig mer för Etiopien och överlag hur saker sker bakom, så är det här ett mycket bra komplement. Att läsa Johan&Martins bok först är dock nära en förutsättning.
Jens Odlander beskriver skeendena ur ambassadens perspektiv och framförallt sitt eget personliga engagemang. Som ambassadör har han naturligtvis en massa andra plikter men han sammanfattar det hela med att han helt enkelt under den här perioden har två jobb, dagjobbet som ambassadör, nattjobbet med Johan & Martin. Bl.a hänger han så ofta han kan i Addis flotta hotellbarer, där han om han har tur kan träffa på någon i det etiopiska etablissemanget, någon som kan ge ett tips, en hint, en öppning. Och de där dagliga plikterna under Jens Odlanders år som diplomat på Afrikas horn är de som bäddar för öppningarna. Alla kontakter och förtroenden som skapats, förståelsen för det politska läget, förståelsen för Etiopien.
Intressant är också att läsa hur Johan & Martin, de anhöriga, de nära vännerna, Ambassaden och UD ganska snabbt blir ett team. Förtroendet och vänskapen växer mellan ambassadpersonalen, de anhöriga och Johan & Martin. Ganska snart står det klart hur oerhört viktiga ambassadens besök är för Johan & Martin i deras vardag innanför murarna. De jobbar snart enigt tillsammans på alla fronter. Men det sker hela tiden bakslag, som t ex Oslo. En öppning anades redan efter ett par månader men då ställer norska och svenska journalister Etiopiens premiärminister mot väggen, pressar ur honom uttalanden, målar in honom i ett hörn och motsatsen till tyst dipomati är ett faktum.
Jens Odlanders språk är befriande men också svårt. Befriande då det ofta är förenklat till talspråk och funderingar i korta meningar. Men ibland svårt då jag faktiskt inte alltid hänger med med i alla antydningar och genvägar. Det är långtifrån ett byråkratiskt diplomatspråk. Det är lättläst och läsvärt. Tyst diplomati flyter fram och jag konstaterar att det faktiskt även denna gång är spännande att läsa om de 438 dagarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar