Den ljusa mön av Halldór Kiljan Laxness

Förra sommaren påbörjade jag i samband med en Islandsresa min läsning av Laxness trilogi Islands klocka. Om Islands klocka skrev jag här. Både i somras och denna vårvinter har jag prickat in att Lyran samtidigt kört klassikerutmaning på sin blogg. Och en utmaning är det att läsa Laxness. Det tar längre tid än annat jag vanligtvis läser, om än böckerna haft bättre flyt än vad jag förväntade mig innan jag började.

Den ljusa mön tar vid efter Islands klocka. Men det har gått några år. Jon Hreggvidsson som nu är grå och konungens sändebud Arnaeus som glider runt i sitt sökande efter islands litterära skatter är tillbaka på Island och åter korsar deras vägar - den ljusa mön - Snöfrids. Jon Hreggvidsson stod i centrum i Islands klocka. I Den ljusa mön är det Snöfrid, i sitt olyckliga äktenskap med den alkoholiserade kvinnotjusande junkern, som är den centrala gestalten. Som jag förstått det är det Arnaeus tur i Köpenhamn brinner.

Att göra någon djupare analys av Den ljösa mön överstiger min förmåga. Jag nöjer med de subjektiva funderingarna, däribland att Laxness verkligen är läsvärd och att jag verkligen är glad att jag tagit mig an denna klassiska trilogi. Laxness är Islands nobelpristagare i litteratur och som sådan står han ut bland de islänningar jag velat läsa.

Boken är utgiven med berättelsen på isländska på den vänstra sidan och översättningen på svenska på den högra sidan. Intressant.