Friheten förde oss hit av Gunnar Ardelius

En beställd recension! Jag tipsade en kollega, som jag visste tillbringat några barndomsår i Liberia, om den här boken. Kollegan nöjde sig dock med inslaget i Babel. Han tyckte jag skulle läsa boken och recensera den åt honom istället. En utmaning svår att motstå för en bokbloggare. (Eller ärligt, ingen utmaning alls, jag hade ju ändå tänkt läsa boken).

En svensk familj flyttar till Liberia i Afrika för faderns jobb som personalchef på gruvbolaget, Lamco. Modern glider runt utan något att göra och utan att verka vilja ta för sig något att göra heller. Sonen Mårten, i gymnasieåldern, finner sig snabbt tillrätta, i princip inom ett par timmar. Mårten blir vän med den jämnårige Ormpojken, vars uppgift är att hålla trädgården fri från ormar.

Det är intressant att läsa denna skildring av svenskarna i Liberia på 60-talet och en välbehövlig skönlitterär vinkel på hela Lamco projektet. Om än det här sker genom en något dysfunktionell familj med stora problem redan hemma i Sverige. Det är dessutom en väldigt lättläst bok. Jag förundras över att jag kommit halvägs när jag fortfarande tycker mig befinna mig i inledningen.

Det jag har emot boken är att det hela liksom inte känns trovärdigt. Jag har svårt att tro att man blir så cynisk och uttråkad redan första veckan - vilket hela den här familjen blir - när man flyttat till ett nytt land, med en ny kultur. Särskilt då det är första gången de bor i Afrika. Mycket troligare är att första veckorna präglas av okunskap, nyfikenhet, förfäran och en överväldigande känsla av hur jobbigt allt är, innan man kommit till rätta och fått koll på hur det fungerar. Först när vardagen fallit på plats borde denna bok ha börjat.

Det kan tyckas petitesser, om man tänker att det är cynismen, rasismen och uttråkningen som Gunnar Ardelius vill förmedla. Och den beskrivningen, liksom beskrivningen av det konstgjort uppbyggda koloniala klassamhället, blir ju egentligen inte sämre av att det går lite för fort att komma dit.

Men det känns tråkigt att jag inte riktigt tror på det jag läser. Jag tror inte att sonen Mårten, efter att ha känt Ormpojken, i ca tre dagar helt apropå ingenting säger "tror du att du kan vara jutomte i år?" Vad är det för kommentar? Kommentaren stör mig genom hela det faktum att vänskapen dem emellan, utan någon egentlig trovärdig förklaring, utvecklas så svindlande fort.

Jag är kluven. Förmodligen är det en bok som skulle vunnit på om den varit längre. Om den känslomässiga utvecklingen fått fördjupats och förklarats. Samtidigt tycker jag om det sätt Gunnar Ardelius skriver på, avskalat med korta samtal.

Ett starkt solljus och bleka pastellfärger vilar över svenskkolonin, ett varmt fuktigt mörker över gruvkomplexet.