Nattens cirkus av Erin Morgenstern

När jag läst mer än en tredjedel av Nattens cirkus kommer jag på mig själv med att tänka att nu är det väl ändå dags för boken att börja? Istället kommer ännu en hänförande magisk silvervit sockersöt stjärnbeströdd beskrivning av något eller någons känsla.

Jag upplever att det händer  väldigt lite i den här boken, istället består sidorna av långsamt uppbyggda av miljöer (charmiga, magiska, fascinerande förvisso). Men det räcker liksom inte för mig. Berättelsen berör mig inte när handlingen inte har något driv under ytan. Jag sveps aldrig med i Nattens cirkus, kanske för att jag hela tiden känner att det primära målet i boken är att beskriva de magiska cirkusmiljöerna. Det är som att relationer, handling, regler, mål och mening blir sekundära.

När jag når sista tredjedelen i boken börjar det trots allt hända lite saker som gör boken intressantare. Men för mig är det försent. Jag är redan lätt uttråkad och väntar mest på att det ska hända tillräckligt mycket för att boken ska kunna avslutas.

Boken valdes av min bokklubb, så läsa ut den ville jag verkligen. Jag hade dessutom lite förväntningar på den här boken då den haussats upp på bokbloggar och fått jättefin kritik.

Det är en annorlunda bok och berättelse. Jag förstår att den är älskad. Men jag är väl för otålig eller så kräver jag helt enkelt bara mer än ljuvliga nattsvarta randiga snirkliga draperier för att det ska bli en givande läsupplevelse. Däremot tycker jag bättre om boken när jag tänker på den som ett konstverk i ord. Det märks att författarinnan är mulimediakonstnär och att hon njuter av de miljöer hon skapar med sina ord.

Bok läst under bloggsommarlovet.