söndag 11 december 2011

Dolda Djup av Ann Cleeves

Det var dags för en deckare. Har läst allt färre deckare på senare år. Men Ann Cleeves Shetlandsserie kunde jag inte motstå. Miljöbeskrivningarna av Shetlandsöarna var bara så lockande. Därtill tyckte jag deckarintrigerna höll god klass i all sin stillsamhet. Feelgoodläsaren i mig fick också sitt. Fram till sista boken. Mer än så om det avslöjar jag inte här.

Med Dolda djup går Ann Cleeves vidare. Nu håller vi till kring Newcastle i norra England. Huvudpersonen som ska utreda mord är denna gång den orginella kommissarien Vera Stanhope. En något äldre kvinnlig polis som innehar de där egenskaperna som vanligtvis i deckare innehas av en något äldre manlig polis, med typ Wallander i spetsen. Skicklig, ensam, lite för tjock, lite för benägen att dricka etc etc.

Men jag får liksom ingen tydlig bild framför mig av Vera Stanhope. Hon är originell och folk i hennes omgivning reagerar på henne men jag som läsare får aldrig egentligen veta varför. Jag får bara veta reaktionerna. Och det stör mig. Jag vill ha mer att gå på vad gäller karaktären.

Här tar jag ett paus i mitt inläggsskrivande. När jag googlar på boken för att lägga in bilden dyker en recencion upp hos Hyllan. Plötsligt förstår jag. Hyllan vet något jag inte vet. Dolda Djup är del tre i serien om Vera Stanhope. Känslan som är så stark av att något saknas, vad gäller karaktärsskildringen, har sannolikt sin förklaring i detta. Dåligt Albert Bonniers! Att översätta och marknadsföra del tre i en serie först, bara för att den är aktuell i en TV-serie.

Vad det gäller pusseldeckarstoryn är den av samma stuk och klass som i Shetlandsserien. Men det går ju inte att komma ifrån att Dolda djup inte utspelar sig på Shetlandsöarna och därmed kommer Vera Stanhope deckarna inte vara lika lockande för mig som Jimmy Perez deckarna. Detta oavsett om Vera Stanhope blir mer levande för mig genom att jag läser fler böcker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar