Sommarljus av Jon Kalman Stefansson

Det här var en av de författare jag fick tips om av min numer sporadiska medbloggerska när jag drog igång min isländska litterära odyssé.

Sommarljus ... och sen kommer natten är en kollektivroman om människorna i en by någonstans på västra Island.

Jag läser i en guidebok om Island att:

"Varje land har en region som är långt bort från allt annat... Människorna är självständiga och lite misstänksamma mot stadsborna ... Alla barn drömmer om att åka därifrån, men väl där drömmer de om att åka tillbaka hem... På Island är denna plats Västfjordarna."

Om detta stämmer, så kanske det är därför Sommarljus utspelar sig här.

Men så långt bort är det ändå inte. Fyra timmars bilväg till Reykjavik, får jag veta när jag tex lär känna lastbilschauffören, en av alla de många udda bybor och människoöden som romanen skildrar. Och det är många mäniskor man får följa i Sommarljus. Det är underbart hur berättelsen böljar fram genom kapitlen, man får nosa på en person i förbigående i ett kapitel och sen får plöstligt den personen flera sidor tillägnat sig lite längre fram. När man väl lärt känna någon så känns det tryggt och bekant när de dyker upp igen lite senare. Hela tiden är man som läsare tryggt förankrad i det återkommande berättar-vi-et. Även om det dröjer lite mellan återkomsterna så vet man att berättar-vi-et kommer tillbaka för att ge perspektiv på händelserna och byns tillvaro. Vem vi är får man aldrig veta, de andra i byn som aldrig omnäms kanske?

Boken är lika vacker som Island och det är en skön bok, med många visdomsord i all sin stillsamhet, som jag tar till mig i sin helhet.