Mathieu är lika snygg i Lejontämjaren som i första delen i trilogin De som inte vann. (Om De som inte vann skrev jag här.) Men i Lejontämjaren han är ensam. Han har flyttat till Belgien där han cyklar för ett belgiskt lag med sikte på den belgiska cykeltävlingen Ronde Van Vlaanderens. Men det är som sagt ensamt. Det är kallt och underlaget de cyklar på dåligt. Mathieu kan inte förlika sig med kullerstenarna som tycks vara själva essensen i Ronde Van Vlaanderens. Men framförallt är Mathieu vilsen i Belgien. Han känner sig inte omtyckt av lagkamraterna, han har inget liv utanför cyklingen och han längtar efter sol och värme, sitt eget språk och den latinska kulturen...
Men Mathieu, som den snygging han är och van att få den han vill ha, hittar naturligtvis en kvinna i Belgien. Hans faller handlöst för den gudomligt vackra Elisande. Oturligt nog är hon exfru till en av hans konkurrenter inom cykelcirkusen. Och med det blir det drama.
Jag kan inte säga att jag tyckte lika bra om Lejontämjaren som De som inte vann. Lejontämjaren är lite segare, särskilt i början. I De som inte vann är hela boken uppbyggd kring Tour de France. När touren är slut, är även boken slut. Lejontämjaren spretar mer och Mathieus liv utanför själva cykeltävlingen - i denna bok Ronde Van Flaanderens - får mer plats. Jag saknar dock tävlingsmomentet, spänningen och dramtiken som var den röda tråden i den första boken. Den där känslan av att följa tävlingen live. I Lejontämjaren har jag svårare att hitta tråden när handlingen hoppar mellan dåtid och de olika kilometerpasseringarna i Ronde Van Flaanderens.
Tredje delen, som kom ut 2013, väntar nu på att bli läst. Jag känner mig dock lite avvakttande... Titeln i sig tyder ju på att det inte gått så bra för Mathieu: Vattenbäraren. Med två lästa cykelromaner så förstår jag att Vattenbärare inte är vad man eftersträvar att bli som proffscyklist... Och jag hejar ju förstås på Mathieu!
Boken är ett recensions ex från SE förlag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar