torsdagen den 12:e juli 2012

Hundarna av Ola Nilsson

Ojojoj. Det var länge sedan jag läste något så här bra. Helt klart en av årets läshöjdpunkter.

Knivskarpt, mästerligt formade utsnitt av några människors vilsna tillvaro i ett jämtländskt samhälle. Språket är en lättnad och en lisa i denna svarta, råa berättelse, där varje ord sitter som det ska, i en lugn och jämn rytm. Det känns verkligen autentiskt, originellt, jag får inte känslan av att jag läst det här förut.

Kanske hjälper det mig som läsare att jag känner igen de här miljöerna: spriten, ordlösheten, det hårda slitet, männen som styr med råstyrka. Ändå känns berättelsen på något sätt mycket allmängiltig. Och sanningsenlig. Trogen mot livet, också mot den kärlek som ryms i det.

Hundarna är första delen i en som jag förstår det löst sammanhållen romansvit. De andra delarna heter Änglarna och Kärleken gömmer minnet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar