En varm vinter av Christina Waldén är en ungdomsbok som värmer i vintermörkret. Absolut är den att rekommendera till dem som längtar till Sydostasien eller framförallt till Australien. Eller till dem som känner för att bara dra.
För drar är precis vad 18-åriga Alex gör. Hon drar så långt bort hon bara kan. Till Australien. Från sina nyskilda föräldrar. Föräldrarna som lämnat henne ensam hemma för att finna sig själva, bråkande på varsitt håll. Då tycker Alex att hon kan göra likadant. Hon lämnar en lapp på köksbordet. Alex har ett år kvar på gymnasiet men hon tar ut sina sparade körkortspengar och reser bort. För även om målet är att gå en surfkurs så är syftet med resan framförallt bort.
Väl framme i Australien hittar hon jobb på en bondgård där även många andra backpackers jobbar. Bl.a Ed från Sydney som blir hennes vän och aboriginern Dawn och hennes lilla dotter Chrystal som också blir hennes vänner.
Surfkursen går hon på Bali, men efter några månader där återvänder hon till Australien, till Sydney och till Ed.
Genom mötet med Dawn får Alex även uppleva den aboriginska kulturen och Alex funderar mycket över den rasism hon möter och den värld som är aboriginernas.
Boken känns väldigt enkelt skriven med korta meningar och funderingar. Men jag kommer tyvärr aldrig Alex riktigt nära trots att boken är skriven i jagform. Det är nog det enda jag har emot boken. Eller kanske snarare hade önskat annorlunda. Christina Waldéns skildring av Australien, frihetskänslan och hela grejen som Alex gör, är desto bättre.
Som sagt det är en bok som värmer. Och en bok om att inte kunna åka från sig själv, men att ändå kunna bli friare och kunna skapa sig något nytt, något eget, genom att vara på resa.
För drar är precis vad 18-åriga Alex gör. Hon drar så långt bort hon bara kan. Till Australien. Från sina nyskilda föräldrar. Föräldrarna som lämnat henne ensam hemma för att finna sig själva, bråkande på varsitt håll. Då tycker Alex att hon kan göra likadant. Hon lämnar en lapp på köksbordet. Alex har ett år kvar på gymnasiet men hon tar ut sina sparade körkortspengar och reser bort. För även om målet är att gå en surfkurs så är syftet med resan framförallt bort.
Väl framme i Australien hittar hon jobb på en bondgård där även många andra backpackers jobbar. Bl.a Ed från Sydney som blir hennes vän och aboriginern Dawn och hennes lilla dotter Chrystal som också blir hennes vänner.
Surfkursen går hon på Bali, men efter några månader där återvänder hon till Australien, till Sydney och till Ed.
Genom mötet med Dawn får Alex även uppleva den aboriginska kulturen och Alex funderar mycket över den rasism hon möter och den värld som är aboriginernas.
Boken känns väldigt enkelt skriven med korta meningar och funderingar. Men jag kommer tyvärr aldrig Alex riktigt nära trots att boken är skriven i jagform. Det är nog det enda jag har emot boken. Eller kanske snarare hade önskat annorlunda. Christina Waldéns skildring av Australien, frihetskänslan och hela grejen som Alex gör, är desto bättre.
Som sagt det är en bok som värmer. Och en bok om att inte kunna åka från sig själv, men att ändå kunna bli friare och kunna skapa sig något nytt, något eget, genom att vara på resa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar