Pompeji av Robert Harris

Pompeji utspelar sig i ...  Pompeji under de två sista heta torra dygnen innan Vesuvius utbrott. Ganska mycket finns skrivet om Pompeji även i romanform. Alla känner till katastrofen och den fantastiska arkeologiska utgrävningen och därtill dess betydelse för vår förståelse för romariket och dess vardagsliv.

Robert Harris Pompeji har en vatteningenjör till hjälte. Marcus Attilius är en ung omutbar vatteningenjör i det dekadenta Pompeji med omnejd. Han är i kejsarens tjänst och vatteningenjör i tredje eller kanske var det femte generationen i sin familj.

Ett stort brott på ledningen och flera städer  blir utan vatten. Marcus Attilius beger sig med sina män upp längs Vesuvius sluttning för att hitta läckan.

Behållningen i Pompeji för mig är akvedukterna. Det var också för akvedukterna som jag ville läsa boken. Så jag får vad jag vill ha. I övrigt är det en tämligen ordinär historia.

Kanada av Richard Ford

Min bokklubbs val. Ett bra val. För annars hade jag nog inte fått till att läsa den här boken. Läsvärd är den, tillika hyllad av både läsare och kritiker. Dessutom härligt tjock, ganska krävande men ändå med ett flyt och ett lätt språk. Just den typ av språk och stil jag gillar.

Ändå blir jag lite besviken på Kanada. Inte för att jag förväntade mig mer eller något annat. Utan för att den faktiskt är ganska seg. Det fantastiska lätta språket hjälper inte upp segheten.

Sen är det den berättade historien som också gör mig lite besviken, men det har delvis inte bara med den här boken att göra. Men just under denna boks läsning funderade jag mycket över litteraturens och romankonstens otroliga fascination över brott. Jag finner dessutom faktiskt inte den berättade historien särskilt intressant. Berättandet i sig är jag också tveksam till. Ingen 66-åring minns så detaljerat timme efter timme, minut efter minut, det han eller hon som 15-årig kände, tyckte, iakttog...

Jag är helt enkelt lite kluven till Kanada. Som bokklubbsbok var den nästan perfekt för vi tyckte alla mycket och olika om boken. Helt klart intressant. Och som alltid berikade bokklubbens diskussioner boken för mig.

Handlingen då? Den får sammanfattas med bokens hyllade inledande två meningar.

Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare.

Den som jag trodde skulle göra mig lycklig av Christina Wahldén

Den som jag trodde skulle göra mig lycklig av Christina Wahldén handlar om kärleken mellan Carl von Linnés äldsta dotter Lisa Stina och favoritlärljungen Daniel Solander. Och det är en kärlek som aldrig ens tar fart men som löper som en röd tråd genom hela boken.

Daniel Solander reser till London och väl där får han chansen att följa med på James Cooks världsomsegling till Polynesien, Nya Zeeland och Australien. Lisa Stina går hemma och väntar och älskar och längtar efter det som aldrig blev.

Den som jag trodde skulle göra mig lycklig är intressant men den griper tyvärr aldrig tag i mig. Jag hade hoppats mer på Den som jag trodde skulle göra mig lycklig inser jag.

 Boken lästes under bloggsommarlovet.

Belinda Bauer och Gillian Flynn - inte för mig

En vän bekräftade häromdagen, efter sin sommarläsning, det jag instinktivt vetat sedan länge. Belinda Bauer och Gillian Flynn är inte för mig. De är alltför otäcka och jag skulle ha ont i magen genom hela läsningen.

Vännen bekräftade också det jag misstänkt att det är deckare/thriller på en högre litterär nivå än många andra i genren. Det är förmodligen därför dessa författare slagit igenom så stort och det är också förmodligen därför de skulle varit så gripande och skulle sugit tag i mig på ett sätt jag inte vill.

Jag passar alltså.

Lögner och Det ögat inte ser av Lee Child

Det här var mina första Jack Reacher-thriller. Och jag förstår varför han är så populär. Jack Reacher alltså. Och därmed Lee Childs böcker. Jack Reacher är en amerikansk f.d militärpolis som klarar sig själv och ofta alla andra i alla lägen. Han står utanför samhället men tillhör de goda. Man hejar på Jack Reacher Han är dessutom väldigt erfaren och klipsk. Man får hoppas han är i närheten om man själv någon gång skulle hamna i en sådan där amerikansk situation som ständigt händer på film och i thriller av den här typen.

I Lögner liftar Jack Reacher och han räknar väldigt snabbt ut att alla tre i bilen, som han blir upplockad av, ljuger. Så länge Jack Reacher sitter i bilen och räknar ut detta är boken riktigt bra. Han är imponerande i sin slutledningsförmåga och i och med att man - delvis- vet vad som hänt utanför bilen, så blir det väldigt spännande. När Jack Reacher väl är utanför bilen blir boken mer av en ordinär amerikansk FBI-CIA-terrorist-underhållningsthriller. Men det är ok. Man får vad man kan förvänta sig.

I Det ögat inte ser sitter Jack Reacher på ett tunnelbanetåg på väg in mot Grand Central Station i New York och räknar ut att kvinnan några platser bort är en självmordbombare. Åter tycker jag inledningen är mest underhållande. Jack surrar därefter runt i New York  ett bra tag innan han lyckas komma underfund med vilka terroristerna är samt få ordning på dem, dvs likvidera dem. (Det känns faktiskt ok att avslöja slutet på den här boken.)

Efter två Jack Reacher thriller tror jag dock att jag och Jack tar en liten paus. Kanske ses vi igen om han drabbas av någon ond typ i en lite mer oväntad och intressant miljö. Det är inte omöjligt.

Böckerna läste jag under bloggsommarlovet.

Ingenting att ångra av Trude Marstein

Jag var oerhört imponerad av Trude Marsteins bok: Göra gott. Dessutom tyckte jag mycket om den. Som en mosaik följer vi i den boken ett antal människor i en mindre norsk stad under ett sommardygn, varje person får högst ett par sidor.  Sammantaget ges en rik och oerhört tät bild av vad det nu är, en ögonblick av norsk samtid kanske. Det är så otroligt skickligt skrivet och en bok som verkligen fastnat trots att jag inte minns särskilt mycket detaljer. Endast ett par av de enskilda människornas öden har etsat sig fast. Det är en bok jag med stor behållning skulle kunna läsa om.

Detta hade jag med mig när jag läste Trude Marsteins Ingenting att ångra. Jag hade trots det inte så höga förväntningar eftersom Göra gott var så unik i sin uppbyggnad och att förvänta samma nivå kändes orimligt.

Jag blir därför inte besviken. Det är en annan bok. Ingenting att ångra har likväl vissa likheter i sin uppbyggnad. Och bara det är skickligt att göra något liknande men annorlunda och ingen kopiering av ett lyckat grepp. Denna gång följer vi två människor under två dygn. Det är det gifta paret Heidi och Vegard. Ett par sidor i taget får vi följa dem växelvis.

Det är sommarlov och första kvällen på semestern. Vegard och de tre döttrarna, tolv, sju och fem ska åka upp till familjens stuga (hytte antar jag de säger i bokens original...) Heidi måste bli kvar i stan en dag. Hon måste göra färdigt ett bokslut och vill inte ta semester förrän allt är klart så att hon kan slappna av. Men Heidi ljuger. Hon ska inte alls jobba. Hon ska stanna en extra dag för att träffa sin älskare.

Det är en bok som är svår att släppa, även om jag tycker att Ingenting att ångra kunde kortats ned något utan att förlora på det. Särskilt Heidis alla funderingar om lyckan upprepar sig. Heidi går helt upp i sig själv och sitt stora behov av passion och rättfärdigar om och om igen sin otrohet och sitt svek.

Vegard lever kvar i semestervardagen med tappade syltburkar, läckande gummistövlar och raseriutbrott för att bara storasyster får napp när de fiskar och med allt det som krävs för att ge de tre döttrarna en fin start på sommarlovet i hytten, trots att mamma inte är med. Det är mycket jordnära beskrivet och nog det jag tycker bäst om i boken.

Relationen mellan Heidi och Vegard är det centrala i romanen.  Tillbakablickar i deras gemensamma liv fås från både Vegard och Heidi. Den tredje mannen, Mikkel, har jag svårast för. Han är väldigt blekt skildrad och i stort endast ett verktyg som bekräftar Heidis person. Han får dock aldrig riktigt chansen att komma fram. Det är bara Heidi som pratar och pratar om sig själv och Vegard.

Som sagt, det är en bok som är svår att släppa för mig. Vegard och Heidi följer båda med mig tills boken är utläst.

Boken lästes under några rekordvarma sommardagar i Norge i juli under mitt bloggsommarlov.

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar av Katarina Bivald

Sara är en ung kvinna och bokläsare som jobbar i bokhandel i Haninge. Hon brevväxlar med en gammal dam i Broken Wheel i Iowa. När Saras bokhandel lägger ner beslutar sig Sara för att ta sig en två månader lång ledighet och hälsa på Amy. Väl där tänker hon sig sitta och läsa och prata böcker med den gamla damen. Men det går inte riktigt som hon tänkt sig. 

Läsarna i Broken Wheel rekommenderar av Katarina Bivald  är en sån där skön lättläst feelgoodbok som jag älskar att varva min läsning med. Det händer inget anmärkningsvärt oväntat i boken när handlingen väl tagit fart, men själva idén med Saras resa till en liten landsortshåla i Iowa är å andra sidan desto mer mer udda. Jag hade dock gärna sett att karaktärerna fördjupats något. Jag hade gärna lärt känna dem bättre.

 För den som vill läsa en bok av en ny svensk feelgoodförfattare rekommenderar jag Läsarna i Broken Wheel rekommenderar. En fröjd är det för en bokläsare att läsa om en annan bokläsare dessutom... En massa boktips går att hitta bland sidorna. En läslista på slutet kanske skulle varit något?

Det finns faktiskt vissa likheter med Eva Ludvigsens Här och nu som jag också läst i sommar, även om böckerna ändå är väldigt olika. Förutom alla feelgodvibbar så det är något med det där att starta något nytt och tillhöra ett annat sammanhang i en liten landsortshåla i USA som går igen i båda böckerna.

Boken läste jag under bloggsommarlovet.

Hertig Larson av Axel Odelberg

Hertig Larson - Äventyrare, Missionär, Upptäckare av Axel Odelberg är verkligen den sorts biografi som jag gillar:

"Äventyr-förritiden-av-icke-mega-super-kända-men ändå-historiskt-viktiga/intressanta-karaktärer"-

Frans August Larson hade viss betydelse som rådgivare till Mongolisets härkare. Men någon superkänd svensk historisk karaktär är han knappast. Avsevärt mer känd är hans kompis Sven Hedin som nyttjade Hertig Larsons tjänster och lokalkännedom i Mongoliet, norra Kina och Centralasien.

August Larson gjorde en makalös livsresa, en fattig torparpojke som kom till Kina som missionär i slutet av 1800-talet, förälskade sig i Mongoliet och visade sig vara ett socialt geni och en ypperligt god affärsman.

Mycket läsvärt och fascinerande. Särskilt för den som jag tycker om att läsa den här sortens biografier...

Fler äventyrliga biografier skrev jag om i mitt biografisommarinlägg. Dessutom gjorde jag en tematrio - resor med tre tips för några år sedan. Några tips blev det även i inlägget om The Elisabeth Hawley story.

Boken läste jag under bloggsommarlovet.

Tretton timmar av Deon Meyer

Tretton timmar är ännu en säker och skicklig deckarhistoria av Deon Meyer. Jag blir aldrig besviken. Men jag konstaterar åter att jag önskar jag läst hans deckare i turordning. Men i och med Tretton timmar har jag läst de sex romanerna hittills utgivna på svenska.

I denna bok är det Benny Griesel, den numer nyktre polisen som är huvudperson. Men Mat Joubert från bl.a Spåren dyker också upp i en biroll.

Det är en mycket spännande historia som utspelar sig inom tretton timmar i Kapstaden med Taffelbergen och Lions Head majestätiska i bakgrunden. Tidigt på morgonen springer en ung amerikansk turist för sitt liv uppför Taffelbergen. Hon springer och är jagad av ett gäng unga starka killar. Samtidigt upptäcks två mord nere i Kapstaden i vilka Benny Griesel blir engagerad.

Boken läste jag under bloggsommarlovet.

Stormsvala av Marianne Cedervall

I Stormsvala flyttar Hervor & Mirjam till sina döttrar i New York. Döttrarna öppnar ett fashionabelt svenskt spa mitt på Manhattan. Bland spagästerna finns en svensk man som påverkar Hervor på ett inte helt sunt sätt tycker Mirjam.

Att Marianne Cedervall flyttar Hervor & Mirjam till New York är bra. Det är befriande med ett miljöombyte. Tyvärr blir det inte så bra som jag hoppades. Jag blir lite besviken faktiskt. Stormsvala är nog den av böckerna om Hervor & Mirjam som jag tycker minst bra om. Det går lite för långsamt och hela mittenpartiet trampar vatten.

Men kommer det fler böcker om Hervor & Mirjam så kommer jag troget följa efter. För nog är de som karaktärer fortfarande friska fläktar bland de svenska feelgooddeckarna.

Boken läste jag under bloggsommarlovet.

Svarthuset av Peter May

Svarthuset innebär en ny bekantskap med en deckarförfattare jag vet att jag kommer läsa mer av. Peter May sällar sig till det där sällskapet av deckarförfattare som skriver lättsmälta, drivna och spännande deckare i miljöer jag är nyfiken på och vill läsa mer om. Svarthuset utspelar sig ute på de Yttre Hebriderna, de karga öarna långt från Skottska fastlandet.

Fin McLeod lyckades lämna öarna som ung. Han kom iväg efter skolan och började på Glasgow University. Men efter ett tag lämnar han universitetet och blir polis, hamnar såsmåningom i Edinburgh. När ett mord många år senare sker på Fin McLeods hemö Lewis skickas han dit. Han skickas främst då det tycks finnas en koppling till ett tidigare mord som skett i Edinburgh men även då han känner öarna och folket, tillskillnad från de andra från fastlandet tillkallade polserna. Fin McLeods roll är dock oklar i utredningen men han stannar så länge han behövs. Och behövs gör han. För det tycks som mordet är nära knutet till hans eget förflutna.

Jag kan tycka att mördarens motiv i Svarthuset är lite väl långsökt och utstuderat, men det spelar mindre roll. Det brukar ju ofta vara det i deckare av den här sorten. Jag läser ju deckare av den här sorten för miljöerna och karaktärernas skull och jag får precis vad jag vill ha i den här boken.

Svarthuset är den tredje boken jag av en slump läser på ganska kort tid som utspelar sig i Skottland. Tidigare i sommar har jag läst Storm över Högländerna och Här är jag nu. Alla tre böckerna är verkligen helt olika till sin karaktär, det är helt olika sorters böcker, men det hindrar inte att de får mig att känna att det börjar bli dags att återupptäcka Skottland.

Den andra boken i Isle of Lewis trilogin: Lewismannen, är på ingång till Sverige, kommer ut i svensk översättning i höst.

Och för den blir sugen på en resa ända ut de yttersta öarna finns den här boken att ta till sig. Kanske en resa i soffan till Hebriderna tillsammans med Peter May och Fin McLeod skulle kunna vara något.

Boken läste jag under bloggsommarlovet.

Här och nu av Eva Ludvigsen

Här och nu handlar om den unga advokaten Ingrid som lämnar hem och jobb i Uppsala för en lång resa och för att söka efter kärleken. Hon finner den inte hemma i Uppsala. Det vet hon vid det här laget. Ingrids resa är oplanerad, hon tar det som det kommer och hon hamnar i Italien, Brasilien och slutligen Montana, USA där hon sökt och fått jobbet som barnflicka.

Jag är svag för böcker, gärna feelgood, som handlar om att vara på resa och om att starta på nytt. Just detta gör Ingrid, så givetvis lockade Här och nu .

På gården i Montana blir Ingrid snabbt en del i den unga familjen, som väntar sitt andra barn och därmed behöver extra hjälp en period. Ingrid dras med i familjens umgänge. På granngården bor Nate. Ingrid och Nate dras direkt till varandra, även om de själva tar tid på sig att erkänna det.

Ingrid söker kärleken på sin resa, finner den och dessutom något mer - en familj och ett sammanhang.

Eva Ludvigsens uppföljare  till Lova, som jag skrev om här, är precis som Lova en feelgood, men det är inte lika enkelt i Här och nu. Lycka och sorg om vartannat och framförallt att livet så mycket handlar om att just leva här och nu  - innan det är försent.

Boken är ett recensions ex från Idus som jag läste under bloggsommarlovet.

Amerikauret av Vibeke Olsson

Amerikauret strävar på, liksom Bricken själv, liksom de tidigare tre böckerna i serien om Bricken på Svartvik. Om de böckerna skrev jag här.

Bricken har hunnit bli 30 år gammal, fött sex barn och bär sitt sjunde. Hon är trött och sliten såsom man blir av att arbeta hårt, men hon är fortfarande stolt och stark. Hon har det gott med sin man Natan, sina barn och sin far i det lilla rummet på Svartvik. Kostkarlarna behövs för att få hushållsekonomin att gå ihop. Det enda är väl att Natan har svårt att låta bli brännvinet. Och att Jorma kommer på besök från Amerika. Och så det där att äldste sonen enligt magistern har läshuvud. Och om Nikanor skulle läsa vidare skulle Bricken förlora honom och han skulle bli främmande för den arbetarvärld han kommer från. Och det sätter sig Bricken emot. Hon är verkligen bakåtsträvande ibland och samtidigt räddhågset och eftertänksamt framåtsträvande i annat

I Amerikauret är det sorg och glädje i livet men framförallt fortsatt strävsamt. Brickens tankar mal fram och tillbaka, upprepar sig och återberättar ofta det som skett i de tidigare böckerna.

Böckerna om Bricken är en genuin arbetarromansvit som når ut och sprider kunskap om vår svenska historia och om början på slutet för Fattigsverige. Det var inte så länge sedan. Det är mycket vi nu tar för givet. Det är fint, rakt och ärligt. Bricken är nu en gammal bekant jag följer genom livet. Hur går det för henne? Hur kommer det gå för hennes barn? Och hur går det för Sverige? Arbetarrörelsen, Väckelserörelsen, Nykterhetsrörelsen....

Jag ser fram emot nästa bok. Sex eller sju blir det läste jag i en intervju med Vibeke Olsson i Litteraturmagazinet.

Boken läste jag under mitt bloggsommarlov.

Skugga över månen av Annah Nozlin

Första delen av Miras saga börjar i en fängelsehåla och slutar i ett gruvschakt. Däremellan en lång äventyrlig resa med många spännande möten, genom djupa skogar, i ett vintrigt landskap, allt i en klassisk medeltida fantasyvärld.

I Skugga över månen följer vi Mira, en ung flicka som i bokens början säljs på torget till kvinnan Tuhi i staden Kebca. Hos Tuhi hamnar Mira med andra barn och ungdomar som alla arbetar hos Tuhi. Men Mira är annorlunda, inte bara det att prinsen Tan blivit hennes vän under tiden i fängelset, det är också något oroande med hennes ögons färg. Tiden hos Tuhi tar såsmåningom slut och Mira beger sig senare ut på en lång vandring norrut mot Isbergen.

Mycket är oklart kring vad som händer kring Mira. Mira är själv ovetande, om både sin bakgrund och sitt öde. Men hon är i allra högsta grad levande och försöker så gott hon kan påverka sitt liv. Och ödet - eller  är det kanske stjärnorna, - för henne och hennes sällskap norrut. 

Annah Nozlin fortsätter med samma berättarglädje i Skugga över månen som i böckerna om Ekens dotter. Och det är den berättarglädjen, inlevelsen i karktärerna och de detaljerade miljöerna som är bokens styrka. Jag känner att jag är med Mira i det lilla huset i staden - i det som väl närmast kan kallas ett ungdomsfängelse - hemma hos Tuhi och jag känner att jag är med Mira och hennes vänner på den långa vandringen norrut. Och Mirn, gruvstaden i Isbergen tycker jag om. Den vita damen, den klämtande klockan, facklorna i munnen och att hissas ned i de djupa schakten. Här är Annah Nozlin verkligen på hemmaplan. Så är hon också uppväxt ett stenkast från Stora Stöten i Falun.

Jag gillar när Skugga över månen snuddar vid händelser i Ekens dotter. Att berättelserna hänger ihop men ändå inte. Skugga över månen är en helt fristående fortsättning på Ekens dotter. Men vi befinner oss i samma värld. Trädälvor är med även här. Och Irvs fästning  hägrar tryggt någonstans i fjärran.

Skugga över månen är väldigt mycket en del 1. Vi lämnar Mira, och hennes vänner när det är som mest spännande. Miras saga del 2 kommer och i en fortsättning kommer de lösa trådarna kunna knytas ihop. Och jag kan inte låta bli att hoppas jag dessutom får veta mer om vad det är som händer runt i kring i världen, de stora dragen och mer om hur det hela hänger ihop.

Läs om Ekens dotter här. Annah Nozlins hemsida återfinns här.

Boken är ett recensions ex från författaren som jag läste under mitt bloggsommarlov.

Min Tre på Tre höst: Paris

Självklart vill jag även denna höst vara med i Pocketlovers trevliga utmaning Tre på Tre. Det är tredje året jag är med. Tre x Italienska deckare och Tre x Isabelle Allende har det blivit tidigare år. I år blir det Tre x Paris.

Jag ligger lite efter vad gäller fransk litteratur. Jag har fokuserat på att bredda min spanska och latinamerikanska läsning de senaste åren och känner att det vore fint med lite mer franskt. Jag har läst en del franskt genom åren men ändå rätt begränsat.

Mitt första intryck är iallafall att det översätts mycket mer franskt än spanskt till svenska. Kanske beror det på Sekwa förlag som tycks hittat sin nisch på den svenska marknaden. Sekwa når verkligen ut bland bokbloggarna och det finns mycket franska tips att hitta i bokbloggosfären. Att Sekwa ger ut samtida litteratur som utspelar sig i nutid tilltalar mig. Och jag konstaterar dessutom att deras pocketböcker alltid är otroligt stiliga.

Det blir tre pocketböcker som alla, som jag förstått det, utspelar sig i Paris:

Ät mig av Agnès Desarthe - Fransk feelgood?

No och jag av Delphine de Vigan - Läst mycket gott om hos flera bokbloggar

Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Lévy - För titelns skull

Här är jag nu av Karen Campbell

Här är jag nu av Karen Campbell utspelar sig i Glasgow, Skottland samt i Somalia och norra Kenya. Men framförallt i Glasgow. Huvudpersoner är den somaliske flyktingen Abdi och hans fyraåriga dotter Rebecca samt Abdis mentor Deborah.

Deborah är nybliven änka och hennes beslut att bli mentor är ett steg för henne att komma ut ur sorgen och gå vidare. Abdi och Rebecca har flytt från våldets Somalia och därefter från fruktansvärda händelser i flyktinglägret i Kenya. Rebecca är traumatiserad och talar inte.

Det här är en bok om vänskap och tillit och mötet mellan vitt skillda kulturer. Det är också en väldigt bra beskrivning av en flyktings vardag och första möte med sin nya värld. Just det där allra första skälvande dagarna på egen hand i Glasgow för Abdi och Rebecca är mycket starka och skildrade med sådan inlevelse att jag känner att jag går där bredvid Abdi och försöker köpa mat i den främmande butiken. Inte bara språket är främmande, att överhuvudtaget köpa mat i ett snabbköp är främmande. Så fruktansvärt jobbigt. Men Abdi kämpar på och det kommer något mycket gott ur mentorskapet, både för Deborah och Abdi.

Här är jag nu är också en fin skildring av Glasgow, denna spännande stad i Edinburghs skugga. åtminstone i skuggan för turister. Deborah tar med Abdi på de månatliga träffarna till Glasgows sevärdheter och på utflykter till den närliggande landsbygden.  

Kelvingrove Art Gallery, Loch Lomond, Tenement House, Scotland Street School Museum, The Scotia Bar, Glasgow Tower, Barras, Skotska Parlamentet,  Glasgow Cathedral.  

Boken läste jag under mitt bloggsommarlov.

Sommarens läsning

Bloggsommarlovet är slut. Läst har jag gjort medan bloggen vilat. Min sommar har tillåtit mycket läsning i år.  Det har blivit en hel del inser jag när jag summerar. Mest deckare och feelgood men även lite annat.

Läst i juli:

Här är jag nu av Karen Campbell
Skugga över månen av Annah Nozlin
Amerikauret av Vibeke Olsson
Här och nu av Eva Ludvigsen
Svarthuset av Peter May
Stormsvala av Marianne Cederwall
Tretton timmar av Deon Meyer 
Hertig Larson av Axel Odelberg
Läsarna i Broken Wheel rekommenderar
Ingenting att ångra av Trude Marstein
Lögner av Lee Child 
Den som jag trodde skulle göra mig lycklig av Christina Wahldén
Allt och lite till av Sarah Dessen 
De osynliga av Stef Penney


Läst i början av augusti:

Nådastöt av Louise Penny
Sparkle av Kaya McLaren
Gone-Övergivna av Michael Grant
Välsignade ost av Sarah-Kate Lynch
Det ögat inte ser av Lee Child
Ryttarna av Mats Wahl
Eldhärjad av Tamara McKinley
Från Indus till Hindukush av Sigrid Kahle

Inlägg om böckerna kommer framöver.