Ingenting att ångra av Trude Marstein

Jag var oerhört imponerad av Trude Marsteins bok: Göra gott. Dessutom tyckte jag mycket om den. Som en mosaik följer vi i den boken ett antal människor i en mindre norsk stad under ett sommardygn, varje person får högst ett par sidor.  Sammantaget ges en rik och oerhört tät bild av vad det nu är, en ögonblick av norsk samtid kanske. Det är så otroligt skickligt skrivet och en bok som verkligen fastnat trots att jag inte minns särskilt mycket detaljer. Endast ett par av de enskilda människornas öden har etsat sig fast. Det är en bok jag med stor behållning skulle kunna läsa om.

Detta hade jag med mig när jag läste Trude Marsteins Ingenting att ångra. Jag hade trots det inte så höga förväntningar eftersom Göra gott var så unik i sin uppbyggnad och att förvänta samma nivå kändes orimligt.

Jag blir därför inte besviken. Det är en annan bok. Ingenting att ångra har likväl vissa likheter i sin uppbyggnad. Och bara det är skickligt att göra något liknande men annorlunda och ingen kopiering av ett lyckat grepp. Denna gång följer vi två människor under två dygn. Det är det gifta paret Heidi och Vegard. Ett par sidor i taget får vi följa dem växelvis.

Det är sommarlov och första kvällen på semestern. Vegard och de tre döttrarna, tolv, sju och fem ska åka upp till familjens stuga (hytte antar jag de säger i bokens original...) Heidi måste bli kvar i stan en dag. Hon måste göra färdigt ett bokslut och vill inte ta semester förrän allt är klart så att hon kan slappna av. Men Heidi ljuger. Hon ska inte alls jobba. Hon ska stanna en extra dag för att träffa sin älskare.

Det är en bok som är svår att släppa, även om jag tycker att Ingenting att ångra kunde kortats ned något utan att förlora på det. Särskilt Heidis alla funderingar om lyckan upprepar sig. Heidi går helt upp i sig själv och sitt stora behov av passion och rättfärdigar om och om igen sin otrohet och sitt svek.

Vegard lever kvar i semestervardagen med tappade syltburkar, läckande gummistövlar och raseriutbrott för att bara storasyster får napp när de fiskar och med allt det som krävs för att ge de tre döttrarna en fin start på sommarlovet i hytten, trots att mamma inte är med. Det är mycket jordnära beskrivet och nog det jag tycker bäst om i boken.

Relationen mellan Heidi och Vegard är det centrala i romanen.  Tillbakablickar i deras gemensamma liv fås från både Vegard och Heidi. Den tredje mannen, Mikkel, har jag svårast för. Han är väldigt blekt skildrad och i stort endast ett verktyg som bekräftar Heidis person. Han får dock aldrig riktigt chansen att komma fram. Det är bara Heidi som pratar och pratar om sig själv och Vegard.

Som sagt, det är en bok som är svår att släppa för mig. Vegard och Heidi följer båda med mig tills boken är utläst.

Boken lästes under några rekordvarma sommardagar i Norge i juli under mitt bloggsommarlov.