Islands klocka av Halldor Kiljan Laxness

Fascinerande läsning. Läsupplevelsen stärks naturligtvis av att jag befann mig på Island när jag läste denna första del i nobelpristagarens mästerverk Islands klocka. Och det är som en saga och en skröna om ett fattigt folk och om Jon Hreggvidson i en karg miljö.

Redan på några av de första sidorna skriver Laxness;

...En gammal man kommer med sin hund inifrån lavamarken och går fram mot männen...

Och så är det ju. Man kommer innifrån lavamarken på Island. Ty lavamarken är mer eller mindre överallt och särskilt kring Tingvalla där klockan hänger. Det här är en bok som främst utspelar sig på Island. Den handlar om islänningarna. De är fattiga och på 16-1700-talet lyder islänningarna under danske kungen. Det är de danska handelsmännen som styr över islänningarnas levnadsvillkor. Trilogin Islands klocka skrevs under perioden 1943-1948. Island blev självständigt från Danmark 1944. Island åt islänningarna. Det är helt enkelt en patriotisk bok. Eller som översättaren Peter Hallberg kallat boken;

En diktares gåva till sitt folk på tröskeln till en ny tid.

Boken går fort att läsa, delvis då i versionen jag läser finns den isländska originalverionen på vänster sida. Jag luras att tro att det går fort när jag bläddrar förbi varannan sida. Men det är även något med Laxness språk. Det flyter på och är mycket lättare att läsa än vad jag förväntade mig av denne klassiske nobelpristagare.

Självklart vill jag läsa alla tre delarna i trilogin Islands klocka.

Islands klocka är min klassiker i Lyrans klassikerutmaning i sommar.  Mina tidigare inlägg som relaterar till Klassikerutmaningen, Laxness & Islands klocka finns här och här och här.

Vikingasagor, nobelpristagare och deckare

Redan i första turistbutiken på Island fick jag en känsla av att detta är ett litterärt land. Islänningarna är ett skrivande folk. Det sägs att Snorre Sturlasson skrev sig genom de långa mörka vintrarna, därefter har det väl bara fortsatt. Fotoböckerna och kartorna trängdes i hyllorna med;

Vikingasagor...

Nobelpristagare...

 och den senare tidens deckare...

Sen är det där med att man liksom befinner sig mitt ibland alltihop som inspirerat de skrivande islänningarna. Detta utan att min resa till Island är en litterär resa.

I den utgrävda vikingagården, begravd i aska på 1100-talet efter ett utbrott från Hekla, sägs en Gaukur i Njals saga ha levat. Andra nu levande gårdar stoltserar med sina namn i andra gamla sagor. I Reykholt satt Snorre och skrev. Idag finns här ett museum. I Borgarnes bodde Egil Skallagrimsson och här finns Egil Saga Center. Gatornas namn i Borgarnes har hämtat inspiration från sagan. I Reykjavik finns naturligtvis också en sagoutställning, The Saga Museum, att besöka. Islänningarnas populäraste öl heter förresten Egils, ty Egil var inte bara en stark och skaldande viking utan han söp dessutom allt och alla under bordet.

Levernet på Bustarfell sägs ha inspirerat Laxness till boken Fria män. Jag läste Laxness Islands klocka på Island och ortsnamnen omkring mig dök upp på var och varannan sida. Akranes, Skalholt, Mosfellsbaer... 

Förutom att läsa mer av Laxness vill jag absolut bekanta mig med de båda deckarförfattarna Thorarinnsson och Sigurdadottir. Jag inte läst någon av dem ännu och jag hoppas kunna bredda mig från Indridasson och i dem få lite mer lättläst i samtidens Island.

Tematrio - Resor

Hoppar på Lyrans tematrio ett par dagar sent. Konstaterar att inlägg blir snabbt inaktuella i bokbloggarnas värld. Men Tematrio Resor var oemotståndligt för mig.

Funderade först på tre backpackerreseskildringar, eftersom jag kom att tänka på sådana när Alex Garland fick vara med i min Tematrio - Vatten tidigare i sommar med The Beach. Tvåan skulle då blivit Katy Gardner Att förlora Gemma. Om två tjejer som reser i Indien och lika mycket det komplexa förhållandet tjejerna emellan. Tyckte mycket om den boken när jag läste den. En bok jag faktiskt borde ta och läsa om inser jag. Saknade dock en klockren trea som jag kunde rekommendera, men så hittade jag den hos i tematrion hos Mest Lenas Godsaker! Yossi Ghinsbergs Tillbaka till Tuichi. Instämmer helt med Lenas Godsaker. Läste den för mycket länge sen. Innan boken utvecklades till en överlevnadsskildring i Amazonas djungel var Yossi en vanlig backpacker i Sydamerika. Boken gjorde starkt intryck på mig.

Men ovan tematrea räknas inte. Förutom att jag själv redan skrivit om The beach tidigare har både Fiberglasodin och Mest Lenasgodsaker ju med två av böckerna ovan i sina tematrios... Det blir istället några resande europeer i Centralasien och Mellanöstern i historisk tid. Tre fascinerande böcker, två biografier och en självbiografi. Alla väl värda lite uppmärksamhet! Alla är det några år sedan jag läste så det blir lite vagt skrivet. Dessutom ska det vara tre bra böcker som innehåller resor, gärna av lite mer äventyrlig art. Det kan verkligen sägas om nedanstående böcker.

Axel Odelberg - Äventyr på riktigt. Berättelsen om Sven Hedin. Om upptäcksresande Sven Hedins resor i Centralasien och norr om Himalaya. Oerhört läsvärd och välskriven. Även de politiska vinklingarna på Sven Hedin som person fanns med. Minns dessutom att jag tänkte att det finns likheter om man jämför med dagens mediala äventyrare. Även Sven Hedin behövde sälja sig och dra in pengar för att komma iväg. Tillika ett stycke svensk historia.

Janet Wallach - Öknens drottning. En biografi om Gertrude Bell (1868-1926). Hon gifte sig aldrig. Istället reste hon runt i Öknen och bidrog i allra högsta grad till Mellanösterns moderna historia, bla britternas skapande av staten Irak. Fascinerande liv och tidsdokument. Livet som rik, äventyrlig, ogift kvinna under Imperiets sista årtionden. Polare med den betydligt mer kände och manlige Lawrence of Arabia. Hade Gertrude Bell varit född man kan man undra vilket genomslag och erkännade hon fått ...

Sigrid Kahle - Jag valde mitt liv. Självbiografi av Sigrid Kahle. Om hennes liv som tysk diplomathustru efter kriget. Framförallt fann jag skildringen av åren i Afghanistan och Irak på 50-talet mycket intressanta. Sigrid Kahle lever i Uppsala idag. Läs mer om Sigrid Kahle på hennes hemsida här.

Hrafninn flygur

I Hasse Schröders Island läser jag om den första norrmannen, Floki, som gav sig över havet för att utforska det nya landet.

(De första människorna som befolkade ön var förresten svenska vikingar som före Floki & co hamnat fel när Nordatlanten stormat lite väl mycket. Svenskarna gav sig, alla utom en, av hem efter ett tag. De lämnade en träl, Nattfari, som fick bli en fri men mycket ensam man på Island.)

Floki tog med sig tre korpar på skeppet. När han släppte den första flög den akterut. När det var dags att släppa den andra cirklade den runt och satte sig slutligen i masten. När han släppte den sista flög den genast iväg framåt. Då begrep Floki att korpen sett land föröver och att det snart var framme.

Snart går min egen resa till Sagornas ö. Några korpar tar jag inte med, däremot Laxness första del av Islands klocka, i tvåspråkig version. Isländskt på vänster sida och svenskt på höger sida. Tillika min klassiker utmaning i sommar. Spännande!

Mitt samlade läsande inför Islandresan finns här. Jag hade gärna hunnit med en deckare av Sigurdardottir respektive Thorarinnson också. Just för att om de är bra så kan deckare vara utmärkta samtidskildringar.

Brobyggarna av Jan Guillo

Jan Guillos Brobyggarna blev jag nyfiken på när jag hörde kollegorna på jobbet tala om den. Kollegor som inte är stora bokläsare. Jag är inget stort fan av Jan Guillo. Men har ändå läst en hel del av honom genom åren. Men i den här boken är det tre ingenjörer, tre norska bröder, som får vara huvudpersoner i denna storsäljares nya bokprojekt. Det gjorde mig nyfiken.

Brobyggarna är del ett i en ny romanserie om 1900-talet. Hm, känns inte detta igen? Även Ken Follet, lite liknande typ av storsäljare som Jan Guillo, har just påbörjat en romanserie om 1900-talet. Första delen, Giganternas fall, skrev jag om här. (Märkligt eller eventuellt pinsamt nog ett av mina populäraste inlägg på Böcker Emellan förövrigt.)

I Brobyggarna får vi får följa de tre faderlösa bröderna Lauritz, Oscar och Sverre från en liten fiskeby utanför Bergen. Brödernas naturbegåvning som ingenjörer upptäcks av en slump och de får sin ingenjörsutbildning bekostad av rika Bergensbor i Dresden i Tyskland. Tanken är att de efteråt ska arbeta med bygget av järnvägen över fjällen mellan Kristiania och Bergen. En teknisk utmaning som heter duga.

Men jag blir direkt besviken vilket förtar nästan hela läsglädjen i denna bok, som ändå är en storslagen och ambitiös berättelse om  starten på 1900-talets utveckling.

Brodern Oscar som hamnar i Tyska Östafrika för att bygga järnväg och järnvägsbroar drabbas av sin första utmaning i form av två människoätande lejon. Det är en spännande berättelse. Men hela berättelsen är lånad från verkligheten. Och det må så vara att Jan Guillo också får grunda sina berättelser på verklighetsbaserade händelser, men om just dessa två lejon finns flera filmer och böcker. I verkligheten var det engelsmännen som byggde järnväg i Kenya och ingenjören i fråga skrev efteråt om sina upplevelser boken The Man Eaters of Tsavo. En Hollywoodfilmatisering gjordes så sent som 1996 The Ghost and the Darkness med Val Kilmer och Michael Douglas i huvudrollerna (Klart sevärd). Men när Jan Guillo använder historien som sin egen känns det för mig liksom lite B. Ett litet ord om verkligheten i efterordet och min känsla hade varit en helt annan.

Två vinklingar i boken är dock intressanta och något helt nytt  för mig i skönlitteraturen. Det är första världskriget samt kolonialismen i Södra Afrika skildrat ur tysk vinkel. Och därmed skildringen av engelsmännens brutalitet som rasisitiska kolonialherrar och oskicklighet som militärer. Dock är varken engelsmän, tyskar, portugiser eller boer i nivå med belgarna i Kongo. (Den som vågar måste läsa Kung Leopolds Vålnad av Adam Hochschild. Grym.)

Som helhet är jag inte särskilt imponerad av boken. Den innehåller en hel del upprepningar. Författaren verkar  tex ha svårt att variera sig kring temat om varför järnvägsbygget över Hardangervidda tar så lång tid och är så komplicerat. Det hade gått att stryka en hel del i den här boken utan att berättelsen förlorat något. Men det som stör läsningen mest är att jag hela tiden befinner mig utanpå personerna som skildras. Jag kommer inte åt dem.

Jag är inte övertygad om att jag kommer läsa de fortsatta delarna i romanserien. Men det visar sig. I Jan Guillos andra bokprojekt har jag i romansviterna bara läst någon bok här och där. Vapenporrsidorna i Hamiltonböckerna lärde jag mig t ex tidigt att det bara är att bläddra förbi.

Det här är inte Jan Guillos bästa bok. Tyvärr, jag var ju hoppfullt nyfiken. Men det är helt enkelt när han häcklar politiker och makthavare som Jan Guillo är som bäst. Men en eloge ska han ha som allmänbildare, i och med att han har så många läsare...

Hundarna av Ola Nilsson

Ojojoj. Det var länge sedan jag läste något så här bra. Helt klart en av årets läshöjdpunkter.

Knivskarpt, mästerligt formade utsnitt av några människors vilsna tillvaro i ett jämtländskt samhälle. Språket är en lättnad och en lisa i denna svarta, råa berättelse, där varje ord sitter som det ska, i en lugn och jämn rytm. Det känns verkligen autentiskt, originellt, jag får inte känslan av att jag läst det här förut.

Kanske hjälper det mig som läsare att jag känner igen de här miljöerna: spriten, ordlösheten, det hårda slitet, männen som styr med råstyrka. Ändå känns berättelsen på något sätt mycket allmängiltig. Och sanningsenlig. Trogen mot livet, också mot den kärlek som ryms i det.

Hundarna är första delen i en som jag förstår det löst sammanhållen romansvit. De andra delarna heter Änglarna och Kärleken gömmer minnet.

Unga kvinnliga fantasyhjältar

Det är nu snart ett år sedan jag fick tips på ett gäng ungdomsfantasy. Jag ville läsa mer fantasy men hade gått på några nitar när jag försökt mig på några vuxenfantasy. Dessa var alla långa serier, inte särskilt välskrivna och framförallt hade de dåligt beskrivna och ointressanta karaktärer. Men Vampire Academy serien - Richelle Mead,  Krönikan om Ismark - Stuart Hill, Hungerspelstrilogin - Suzanne Collins och De utvalda - Kristin Cashore trodde jag på, främst pga den initierade tipsaren själv.  Därtill kommer Annah Nozlins Ekens dotter i samma genre.

Under året som gått har jag lyckats läsa alla ovan nämnda. (Dock inte alla delarna i Vampyre Acedemy serien och bara första delen: Tankeläsaren i Kristin Cashores serie). Och jag kan konstatera att samtliga gett mig den goda underhållning jag sökt.

Slående är dock att i alla böckerna är det unga starka självständiga kvinnliga hjältar som är huvudpersonerna. De är vinnare och de kan alla slåss. Jag har läst för lite i genren för att egentligen uttala mig, men jag kan inte låta bli att fundera på om det är en trend med starka kvinnliga hjältar. Uppenbart är också att relationerna karaktärerna emellan är mycket viktigare i dessa böcker än tex utdragna miljöbeskrivningar eller långa redogörelser av historiska myter och skeenden. Har något hänt i fantasygenren? Sker något liknande bland vuxenfantasyböckerna? Jag har tyckt mig uppfatta genren tradionellt som övervägande manlig - dess författare, dess läsare och dess sagovärldar. Eller anar jag denna trend bara för att jag fick tips av en ung kvinnlig läsare, som visade sig gilla att läsa samma sorts sagor som jag?

Klart sen länge är iallafall att jag kommer läsa fler fantasyböcker framöver, dock är jag fortfarande lite rädd för att råka ut för någon långrandig.

Jellicoe Road av Melina Marchetta

Jellicoe Road. En bloggsnackis just nu, och vilket inbjudande mystifikt omslag sedan. Jag tog med den hem direkt ur den senaste boksändningen till biblioteket.

Det visade sig snart att inte bara omslaget är mystifikt; boken tycks skriven just för att läsaren till en början ska känna sig förvirrad av alla namn, företeelser och händelser i det förflutna som omnämns lite i förbigående. Men jag hade läst att början skulle vara trög, så jag gav inte upp. Språket har också ett driv som för berättelsen framåt och efter halva boken blir detta faktiskt något av en bladvändare.

Miljön är nutid, en internatskola i en liten håla i Australien. Berättaren är en tjej som heter Taylor och är ledare för ett av elevhemmen. Mellan de olika skolorna i staden pågår en sorts låtsaskrig. All den där krigsjargongen (som tar rätt stor plats i boken) har jag svårt att förstå mig på. Men som tur är finns det en hel del som händer bakom kulisserna. Det hela utvecklar sig till en rätt klassisk finna-ditt-ursprung-berättelse, där det ska läggas ett pussel av personer och händelser i det förflutna och i nutid. Det är supersorgligt, smart, lite roligt och romantiskt på sina ställen, med rapp dialog och många referenser till tv-serier och annan populärkultur. Här finns bland annat ett mystiskt manuskript, en misstänkt mördare, en försvunnen mamma, en tragisk olycka, en tragisk olycka till, omöjlig kärlek, livsviktig vänskap och starka känslor av alla de slag. Själv är jag nog lite ljumt inställd, men jag kan verkligen förstå om många älskar det här, särskilt bland de yngre läsare som boken väl är skriven för.

De Utvalda: tankeläsaren av Kristin Cashore

Ännu en ungdomsbok i fantasygenren. Den utspelar sig i de välbekanta medeltida fantasymarkerna med stora skogar, höga berg och vackra slott. Det är också en romantisk bok, med unga älskande precis som övriga i genren jag läst det senaste året. Och jag tycker om även den här boken.

18-åriga Katsa är en särling, liksom alla andra som föds med olikfärgade ögon. En särling har någon gåva som är något utöver det vanliga. Katsas gåva är att strida, försvara och döda.

Tankeläsaren är första delen i en trilogi. Monstrets dotter har också översatts till svenska och Bitterblue har än så länge bara kommit ut på engelska. Jag kommer läsa dem alla, såsmåningom.

Gå sönder, gå hel av Sofia Nordin

Jag gillar Sofia Nordin, har läst ett par ungdomsböcker av henne och tyckte mycket om Natthimmel. Hon är så skicklig på att beskriva det ömtåliga sociala spelet människor emellan, ända ner på andetagsnivå.

Den nya boken, "Gå sönder, gå hel", är skriven för vuxna. Den innehåller två parallella historier som så småningom löper samman, och man förstår ganska snart att det är samma kvinna som figurerar i de två berättelserna - den ena ligger bara före den andra i tid. I den ena historien är hon en människa som utmanar allt vad normer och normalitet heter. Av skäl som aldrig helt framgår, men som bottnar i en känsla av utanförskap, stjäl hon sin tvillingsysters spädbarn och börjar ett liv på flykt tillsammans med barnet. Så småningom allt längre ifrån ett tryggt och ombonat liv. I den andra delen av boken möter vi henne i precis motsatt position: som en människa som vinnlägger sig om att leva ett så perfekt, "normalt" liv som möjligt, med radhus, man, två barn, lagomhet allt igenom.

Som beskrivningen antyder är ett huvudtema i boken detta med normalitet. Vad innebär det att hålla sig till den sociala normen för ett lyckat liv, och vad kostar det? Vad händer när man tänjer på normen och rör sig utanför ramarna? Det är spännande och intressant, och man kan med fog påstå att Sofia Nordin åstadkommit en välskriven, engagerande, suggestiv och starkt berörande historia.

Men det finns, åtminstone för min del, ett stort "men". Någonstans i mitten av boken, efter ett ganska febrilt, ivrigt läsande, blev jag plötsligt tvungen att kasta den ifrån mig och ta något stärkande mot illamåendet. Faktiskt klarade jag inte av att läsa ut den (skummade andra halvan), eftersom den innehåller ett plågsamt och utdraget förlopp där ett litet barn vanvårdas. Jag läste sedan att en viss kritiker för första gången i sitt yrkesliv hade gjort just så, av precis samma skäl. Men alla kanske inte är lika blödiga som vi.

Tummelisa eller den andra vildmarken av Matilda Ruta

Konstfacksutbildade Matilda Ruta gjorde den här serien som en del av sitt examensarbete. Ett spännande försök att omskapa H C Andersens saga om Tummelisa. Här är Tummelisa inte längre ett objekt som blir föremål för andras önskningar, utan ett subjekt som tar makten över sitt liv, en äventyrare i stil med de klassiska manliga hjältarna hos Hemingway, Kerouac, Hamsun, Burroughs etc. Den nya Tummelisa dödar sina fiender - paddan och mullvaden, till och med svalan - och värjer sig framför allt mot den verkliga fienden, nämligen själva Sagan, den arketypiska berättelse som hela tiden försöker snärja henne och förminska henne. Idén är genialisk! Och det är mycket snyggt gjort, rent estetiskt.

Men tyvärr blir det lite ytligt i den här versionen. Det är verkligen synd. Serieformen är väl inte fel i sig; den känns tvärtom som ett naturligt val, med tanke på att det är där som mycket av den feministiska, nyskapande konsten görs just nu. Jag önskar bara att författaren hade dykt djupare i H C Andersens saga som har många lager av betydelser, och inte stannat vid att renodla tanken om Tummelisa som objekt respektive subjekt. Det saknas också en problematisering av det manliga hjältemönstret, även om slutet antyder att det inte finns någon enkel väg framåt.

Vi, de drunknade av Carsten Jensen

Så underbart det är att ha så mycket ledighet att man kan ta sig tid att ta sig an riktigt tjocka böcker. Vi, de drunknade har väntat länge. Men den som väntar på något gott... för det här var en riktigt bra bok.

Jag förväntade mig att Vi, de drunknade skulle handla om det stillsamma livet i en liten dansk hamnstad. Isället handlar det om den äventyrliga danska sjöfarten, utan att för den skull glömma bort relationen till de som blir kvar i staden, dvs kvinnorna och barnen.

Jag njuter av äventyren och av språket och tonen i boken. Särskilt bra tycker jag om skildringarna av resorna på Söderhavet på 1800-talet.

Boken följer sjömännen i staden Marstal under 100 år, från de stora segelfartygens tid till ubåtskriget under andra världskriget. Skildringen av det hårda sjömanslivet är bokens kärna.

Männen och pojkarna har dock huvudrollerna rakt igenom i denna bok. Det kan jag tycka är tråkigt och det gör också att boken haltar något för mig. Kvinnorna och deras villkor finns där, men nästan bara som svepande poetiska sorgliga reflektioner. Flickorna är nära osynliga. Den enda kvinnan på hemmaplan som har en huvudroll är inte den mest sympatiska.

Jag vill läsa gärna mer av Carsten Jensen och om Marstal. Till min glädje fick jag nys om att det finns en slags fristående fortsättning, Sista resan, som skildrar konstnären och målaren Carl Rasmussen. Carl Rasmussen flimmrar förbi som en intressant och annorlunda bifigur i Vi, de drunknade. Jag är inte förvånad att det är just Carl Rasmussen som får en egen bok. Och jag hoppas på intressanta skildringar och reflektioner från hans resor till Grönland.

Utlottning av böcker på några andra bokbloggar

Bestämde mig oväntat för att delta i flera olika utlottningar av böcker på några andra bokbloggar som pågår just nu. Oväntat eftersom jag av princip undviker köpa böcker. Dessutom brukar jag aldrig köpa lotter eftersom jag ändå aldrig brukar vinna något. Men det här får ses som att jag provar något nytt i bokbloggosfären...

Den första är hos Lyran. Den andra är hos Barnboksprat. Den tredje är hos Pocketblogg

Författarintervju med Annah Nozlin

För några år sedan insåg min vän att hon gick och plockade och städade medan hennes man kollade på sport på TV. Istället för att plocka och städa började min vän att skriva en bok. Fyra år senare är boken, som blev två böcker, klar och finns nu att köpa i handeln. Serien heter Ekens dotter och om böckerna En av de sista och Splittrade skärvor har jag skrivit här.

Jag träffar min vän över en lunch och en kopp kaffe.

Hur kom det sig att du började skriva Ekens dotter? Det måste börjat tidigare, än när du insåg att du städade medan din man tittade på sport på TV.
Jag har alltid velat skriva en berättelse. Jag har börjat på många, vridit och vänt på dem, men aldrig nått ända fram. Den här gången började jag bakifrån och lyckades på så sätt sy ihop berättelsen. Något som inte gick när jag försökte skriva i kronologisk ordning. Nu fungerar mitt skrivande som ett pussel där jag först lägger ramen, sen de spektakulära färglada klickarna, därefter tar jobbet vid att få ihop allt.
Du skriver under pseudonym - varför?
Annah Nozlin är mitt författaralias. Det är egentligen resultatet av att jag inte kunde hitta något bra domännamn, som relaterade till mitt eget riktiga namn...
Hur mycket tid ägnar du åt skrivandet?
Det blir nog 1-2 timmar, ett par tre kvällar i veckan. Därtill kommer alla små lappar, servetter och baksidan-av-kvitton... Min fantasyvärld finns ständigt med mig, tankar och idéer kan dyka upp när som helst. De stora sportevenemangen är förstås bra skrivarperioder. 
Var det självklart att det var just fantasy du ville skriva?
Det har alltid varit sagor och fantasy som gäller för mig. Jag trivs med att befinna mig i min fantasyvärld. När jag var liten dagdrömde jag ofta och hittade t ex på alternativa slut på sådant jag såg på TV. 
Berätta om din fantasyvärld och skapandet av världen.
Det är en medeltidsinspirerad värld med trädälvor, människor, människor som kan skifta skepnad...mer vill jag inte avslöja om sagofigurerna... När jag skapar en värld så är det viktigt att reglerna är  konsekventa och de får ej brytas. Världen ska upplevas autentisk av läsaren.
Vilka andra fantasyböcker har du inspirerats av?
Sagan om ringen naturligtvis, men även Harry Potter, Twilight och Sagan om Belgarion. Jag får ofta frågan om jag försöker efterlikna någon annan fantasyvärld. Men så är det inte. Jag vänder mig inåt. Däremot är det ju klart jag påverkas av de böcker jag läser. Numer, när jag själv skriver, hinner jag dock inte läsa så mycket...Inspirationen kommer dessutom från många andra olika håll, musik, film, böcker utanför genren och naturligtvis verkliga livsöden.
Har du fler böcker på gång?
Skrivandet på en fristående fortsättning pågår för fullt. Och jag har även fler idéer till böcker som utspelar sig i samma fantasyvärld. Den fristående fortsättningen utspelar sig 100 år efter att Ekens dotter slutar. När boken blir klar kan jag inte säga. Mitt skrivande är en hobby, jag har ju ett jobb jag måste sköta på dagarna, så boken får ta den tid den behöver.

Läs mer om Annah Nozlin och hennes böcker på hennes hemsida här.

Ett besök i en bokhandel i Ljubljana...

...och jag kunde som vanligt inte låta bli att kolla efter svenska böcker i översättning. Översatta till slovenska hittade jag följande:

Stieg Larsson förstår jag, det hade väl snarare varit förvånande om han inte dykt upp. Men Camilla Läckberg. Av alla svenska deckare...?

Tematrio - Vatten

Jag övervägde ett slag en tematrio med fruset vatten, dvs snö och is. Men det är ju faktiskt sommar. Så det blir sand och salt vatten. Alla böckerna utspelar sig på stranden och i alla böckerna har händelser i havet eller på stranden avgörande betydelse för böckernas händelseutveckling.

En tematrio inspirerad av Lyran.

Strandsommar av Anita Shreve. En av Anita Shreves bättre tyckte jag när jag läste den. Åter är hon på stranden och i strandhuset i New Hampshire. Minns jag rätt är det dessutom i denna bok man genom återblickar i husets historia får glimtar från hennes tidigare böcker. Vad som hände under den där korta simturen visar sig tämligen avgörande.


The beach av Alex Garland. Ny och fräsch när den kom. Fångar backpackerns dilemma. Viljan att resa bortom  det orörda men att genom sin blotta närvaro och behovet av att dela upplevelserna med andra är det orörda förstört. Filmen var inte särskilt bra. 

Columbines kyss av Adriana Lisboa. En mycket annorlunda bok som jag läste i våras. Brasilien. Den unga författaren Teresa blir hypad värre efter att hon försvunnit i havet... Klart bäst av de tre i denna tematrio.

Kafka på stranden av Haruki Murakami

Det här var den första boken av Murakami som jag läst. Jag har länge vetat att förr eller senare är det dags. Och nu var det dags. Jag kan inte låta bli att fråga mig om alla Murakamis böcker är så här...bra? Och i så fall, så bra det känns att ha resten av hans författarskap kvar.

Jag är imponerad av kombinationen av djup och lättillgänglighet.
Boken är tjock och rik och en riktigt stor roman. Fullkomlig på något vis, trots allt övernaturligt, som jag vanligtvis inte är så förtjust i.

Jag tycker om karaktärerna. Extra förtjust är jag i Hoshini. Han har en ack så viktig biroll och genomgår en så hoppfull utveckling. Jag tycker om miljöbeskrivningarna och jag tycker om Japan när jag läser boken.

Och så Komura biblioteket. Tänka att få åka dit och tillbringa några dagar med att läsa, äta medhavd lunch i trädgården utanför och ta in Japan.