Det var många år sen jag läste en Paasalinna. Jag gillade och gillar fortfarande hans böcker. Men nyhetens behag har lagt sig något och nu blir jag inte lika överraskad av allt tokroligt som händer. Likväl tycker jag alla böcker jag läst av Pasalina är bra mycket bättre än 100-åringen, som man väl ändå måste få säga är ett försök till samma typ av bok.
Skojarna i Örtagården är en typisk Paasalinnabok. Det händer en massa avigt roligt och människor i boken gör som vanligt plötsligt och självklart oväntade saker. Och längs resan får läsaren en massa fördomar bekräftade, om finländare i synnerhet. Men det är ok. Det är ju på låtsas.
Fast jag undrar förstås hur det kan växa så bra där uppe i finska Lappland. Då tror jag lite mer på svampodlingen nere i den nedlagda gruvan.
Jag kom 1/3 av vägen i boken sedan slocknade mitt intresse. De flesta böckerna är kopior av varandra och inte längre så roliga. Tio rivjärn gillar jag mest av de gamla.
SvaraRaderaJag får ta tio rivjärn nästa gång, om fem år kanske. Just nu känns det lagom med en Paasalinna vart femte år.
SvaraRadera