Dandy av Jan Guillou

Jag kunde som väntat inte hålla mig från Dandy. Men som väntat var den lättläst, och gick fort, så ingen större skada skedd.

Dandy handlar om brodern Sverre som följer med sin rike adlige fästman Albie till England efter studierna till järnvägsingenjör i Dresden. I Brobyggarna  följer vi parallellt de båda äldre bröderna Lauritz och Oscar. Brobyggarna skrev jag om här.

I Dandy får läsaren liknande lättsmält underhållning som i Brobyggarna. Det är även samma distanserade skildring. Jag befinner mig konstant utanpå karaktärerna. I Brobyggarna konstaterade jag detta faktum. I Dandy funderar jag på varför jag befinner mig utanför. En förklaring tror jag är att Jan Guillous karaktärer är språkrör för vad Jan Guillou själv tycker och tänker. Och han tycker och tänker en hel del. Då och då kommer han på att han måste knyta an till sina romanfigurer och visa läsaren att det - i detta fall- är Sverre och Albie som tycker just på detta vis om politik, kultur, konst, kolonialism eller krig.

Jag får dock en känsla av att Jan Guillou har väldigt roligt när han skriver. Han kan orera vitt och brett om allt möjligt tillsammans med sina romanfigurer och placera dem i miljöer han själv tycker om. Jan Guillou tycker om att jaga och även i Dandy får vi åka till Östafrika på storviltsjakt. Jan Guillou gillar förmodligen också TV-serierna Downton Abbey och Brideshead revisited. Ty det är i dessa miljöer och under denna tid Dandy framförallt utspelar sig.

Det som gör att det ändå i efterhand  var värt att läsa Dandy, var en helt oväntad fråga när Sverre och Albie åker tåg i brittiska Östafrika. I förbigående frågar en lokal britt om de båda gentlemännen känner  till "The Man eaters of Tsavo?" Någon redogörelse av vad desa människoätare gjorde kommer inte, det bara antyds att det handlar om lejon. Frågan är egentligen en passning från Jan Guillou till de läsare som - liksom jag - tyckte att han lite väl lättvindigt, från en verklig händelse stal hela Oscars hjältemodiga hanterande av två människoätande lejon när han byggde järnväg i tyska Östafrika. Men Jan Guillou är naturligtvis finurlig nog att inte berätta allt detta för alla läsare. Han säger bara till oss, som tyckte att åtminstone en notis i slutet av boken hade varit lämplig, att " Ja jag vet och nu berättar jag det för er också att jag stal det där från en verklig händelse, en biografi, en Hollywoodfilm" Men det visste vi ju redan.

För övrigt har jag inte så mycket att säga om Dandy mer än att om man gillade Brobyggarna så är det väl bara att läsa vidare i den här boken. Eller så kan man som jag läsa Dandy ändå.