Spåren av Deon Meyer

Alla Deon Meyers böcker jag läst är bra. Så även denna. Deon Meyer gör dessutom precis det jag verkligen uppskattar hos författare. Han låter personer från tidigare böcker dyka upp, både i huvudroller, biroller och som någon som omnämns i periferin. En frihet som en författare med ett brett författarskap kan ta sig.

I Spåren dyker framförallt Lemmer från Den siste safarin och Mat Joubert från Dead before dying upp. Eftersom jag inte läst Dead before dying (jag misstänker att den inte översatts till svenska trots att den är en av Meyers första) kan jag inte glädjas åt återseendet med Mat Joubert. Däremot är återseendet av privatdeckaren Lemmer och hans Emma desto kärare. ”Det är inte jag som dras till problemen det är problemen som dras till mig”. Lemmer är onekligen en våldsam karaktär men det är svårt att inte ta honom till sig.

Deon Meyers deckare är hårdkokta. Men tillskillnad från deckare där det hårdkokta endast består av våld, maffia och männens värld, så består Deon Meyers av hela regnbågsnationen Sydafrika. Därtill fås samhällskritiska klokheter och en bild av dagens Sydafrika.

I Spåren snirklar flera berättelser sig fram, flera spår. Smuggling av diamanter och utrotningshotade noshörningar från Zimbabwe, vapensmuggling och pengatvätt, rika vita afrikander på Harley Davidsons, en hemmafru i Kapastaden som börjar ett nytt liv efter 40, en något tafflig och intrigerande underrättelsetjänst, ett mystiskt försvinnande av en ung reko äkta man. Och i detta Lemmer och Mat Joubert som i något som mer kan likna noveller följer sina spår som snyggt sammanlänkas till en roman.

I slutet är jag dock lite besviken. Boken som var så betryggande tjock tog slut så fort… Hur gick det till egentligen… Det fanns dessutom flera spår i det sydafrikanska livet jag gärna velat följa Lemmer och Mat Joubert att fortsätta följa…